Kakor och Drömmar - Supernanny

Fick frågan i går från en gammal klasskamrat:
Du som har fyra barn har inte du några bra tips....?
Ja, jag har fyra barn.
Nej, jag har inga bra tips.
Ring föräldraakuten! Supernanny!

Borde väl vara expert på barn, tonåringar och uppfostran.
Har dessutom 40 p i pedagogik.
Borde va den perfekta mamman.
Utbildning och mycket träning.
Skomakarens barn har de sämsta skorna? Eller?

Barnuppfostran är svårt.
Något av det svåraste som finns.
Har tänkt många gånger att jag borde bli bättre och bättre
för varje barn jag fått.
Men ack...tyvärr har resultatet blivit det motsatta.
Första barnen sov i sina egna sängar, åt lördagsgodis, satt kvar
vid matbordet tills alla ätit upp och sa tack för maten.
De två sista sover i min säng, har varje-dag godis, springer
och omkring med maten.
När jag kom till dagis i går fick jag skäll av
personalen för att min Lillalulla inte svarar på tilltal.

Vad har hänt?
Är det åldern?
Har tappat greppet?
Inte lika rädd för att göra fel längre?
Tryggare i min mammaroll?
Eller är de de två pappornas olika gener
som bär skulden?
Jag har väl inte förändrat mej?

15 år sedan....

Egentligen tycker jag inte om ordet uppfostran.
Det låter så hårt.
Det är väl vägledning det handlar om.
Att gå före - med barnen traskandes efter.
Visa var de ska sätta fötterna i livet för att
det ska gå någorlunda bra för dem.
I början brukar det gå bra.
Jag är idolen.
Den bästa i världen.
De traskar lydigt efter och försöker lära, är nyfikna
och rättar in sig i ledet.
Sen blir det värre.
Börjar i tio-årsåldern.
De vill gå sin egen väg.
Ibland får man låta de gör det.
Sticka iväg - göra sina egna misstag.
Ibland får man dra dem tillbaka - bokstavligt
lyfta in dem i ledet igen.
Ofta under vilda protester.
Då blir det jobbigt.
Får höra att man inte ska lägga sig i,
är dominant och en tråkkärring.
Som mamma kan jag vara älskad och hatad
inom loppet av en minut.

Nej, jag har inga bra patentlösningar när det
gäller uppfostran/vägledning av barn.
Det gäller att vara tydlig och konsekvent.
Å det är det som är det svåra.
Att orka säga NEJ trots tjat efter mer glass,
efter mer pengar eller längre utetider.
Ofta är det här jag brister.
Ger efter, efter tjat och
är inte alltid konsekvent.

Man kan inte mer än att göra sitt bästa.
Att vara en närvarande förälder är nog det viktigaste.
Våga ge av dej själv och ge av din tid.
Trots allt har vi bara barnen till låns - en kort tid.
Ta vara på den!

Lev väl - Ring supernanny!!