27 januari

Tisdag.
Städerskan har precis varit här.
Jag vill bara gråta.
Hon suger musten ur mej. Fullständigt.
Lockar  fram känslor i mej som jag inte visste jag hade.
Mannen som varit hemma i dag med minstingen som fortfarande är sjuk
såg ut som han suttit i elektriska stolen i tre timmar.
I dag var städeskan här i sju timmar, varav hon städade fem.

Det är egentligen inget fel på hennes städning.
Hon städar faktiskt riktigt bra.
Men hon pratar oavbrutet.
Kommenterar vår klädsel.
Våra frisyrer.
Lägger sig i.
Kramas(!?)
Alla flyr. Till och med hunden blir tyst.
Känns som det är dags att byta.

För övrigt var jag första dagen på jobbet i dag
efter en tid hemma med sjuka barn.
Ett tag funderade jag allvarligt på att sadla om till
hemmafru.
Hursomhelst var det kul att komma till jobbet igen.
Har faktiskt saknat både kolleger och elever.
Möttes av kommentarer  som:
Åh....jobbar du här!?
Vad hette du nu igen?
Eleverna kom ialla fall ihåg mej.
Hur jag nu ska tolka det?

Lev väl och städa själva!