Kakor och Drömmar - Utstickande!

Jag orkar inte bli arg längre.

Ilskan har satt punkt.

Den suger bara musten ur mej.

Lämnar mej blodfattig och kraftlös.

I stället vill jag bara krypa ner i hålet i sängen

som brunbjörnsmamman går i ide.

Burra ner mej och vakna på andra sidan.

Eller varför inte:

Äta skålvis med glass och skriva av mej framför datorn.

Det finns inget som sticker ut så mycket som seperationer.

De är förödande, förtärande, brännande, slitande.

Sliter ut ögonen ur nyllet och gräver en grop i magen.

Dramatiskt och traumatiskt.

Jag har snart levt som singel, ensamstående mamma i ett halvår.

Vissa dagar känner jag mej som om en ångvält kört över. Platt. Matt.

Vissa dagar känner jag mej fri. Sprudlande.

I vissa situationer saknar jag det jag hade.

I vissa situationer är jag glad att jag slipper.

Nä. Det finns inga lyckliga skilsmässor.

Men ibland finns det ingen annan utväg.

Man har alltid ett val. Och för mej var det inget lätt. Men nödvändigt.

Det fick vara nog.

Jag tror inte det gjort någon skillnad om jag väntat ett år till.

Risken finns att jag börjat förakta mej själv.

Förlorat den sista biten självrespekt och förvandlats till ett bittert

litet russin utan någon form av humor.

Men det är sorgligt.

Inte vad jag ville.

Inte vad jag drömt om.

Inte vad jag planerat för.

I´m so sorry - för att jag inte orkade hela vägen.

Så, jag gjorde det.

Tog mej ur. Å det är inte synd om mej. Inte det minsta.

Jag kan möta mej själv. Se mej själv i spegeln. Säga: det är ok.

Du gjorde vad du kunde. Du gav det du hade. Du tog ditt ansvar.

Jag trotsade rädslorna.

Rädslan att bli ensam. Rädslan att inte klara logistiken. Ekonomin.

Rädslan att bli föraktad. Fördömd. Rädslan för barnens reaktion.

Det är mycket kvar. Mycket att reda ut. Mycket att

organisera upp. Mycket känslor som ska forsas fram.

Barnen. Mina underbara. Mina vackra. Jag älskar dem.

Vill inget annat än att de ska ha det bra.

Jag tar hand om dem. Finns för dem. Tröstar.

Barn är nu-tid. Gudskelov. De leker, skrattar och vi simmar vidare.

Det kan bara bli bättre. Det kommer att bli bra.

Nu är jag här. Trött? Ja. Sliten? Ja. Utdränerad? Ja.

Men jag ömsar skinn. Skalar av allt som inte är jag. Tar fram

självständigheten och lusten till livet.

Oj, det blev mycket.

En uppsats hade kanske varit lämpligare.

Soffan är ockuperad av tonåringar och parfymdoft.

Ska de aldrig gå hem?

Kryper ner i sänghalmen, slingrar ihop mej med Lillalullan.

Känns tryggt.

I morgon köper jag vinterskor och bakar saffransbullar.

Kramar i natten!