Vi är trångbodda. Vi fem på hundra kvadratmeter.
Då, för snart tre år sedan, då seperationen var ett faktum och vi hade spenderat drygt en sommar inknölade i ett rum hos min godhjärtade syster och svåger. Då kändes denna bostadsrätt, hundrakvadratmetersyta, som en befrielse. Ett andhål.
Att köpa hus var aldrig ett alternativ på grund av en massa saker så en lägenhet fick det bli. Ingen lätt historia det heller då byn till större delen innefattar villor, hus och skrytbyggen. Det gick således inte att välja och vraka bland boenden med eller utan balkong precis.
När så banken äntligen bestämt sig för att låna ut pengar till en som hade ett osålt hus på fickan, hade jag turen att få köpa hundra kvadratmeter till ett för mig överkomligt pris.
Och jag såg inte de mjuka åttiotalstapeterna, de gula porslinet i badrummen, de aprikosa våtrumstapeterna eller de avskavda skåpsluckorna i köket. Bara hundra kvadratmeter frihet. Lugn. Ro. Återhämtning. En plats för mig och mina fyra att bli trygga i.
Jag har inte ångrat mig en sekund. Köket är utbytt och några åttiotalstapeter är borta. Annars: The same.
Men som sagt. Vi är trångbodda. Tre i vuxenstorlek och två på god väg, slåss om förvaringsytor och sittplatser men man vänjer sig, lär sig en massa hänsyn på kuppen och myser däremellan över att få vara nära.
Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag ibland blir tokig på allt bråte, möbler, kläder och träningsväskor som samsas om varje ledigt litet space, att jag längtar efter en privat sfär, på ljuden som krockar mellan soffa och köksbord och på att sonens suckande uttalande: Mamma, jag längtar efter trädgård, inte skaver i mammahjärtat. Ett uttalande som också döljer en längtan efter det som varit. Det stora röda huset med studsmatta på gräset, jättestora trädäcket med grilloset studsandes mellan äppelträden och den gamla hamocken med randiga dynor att gunga sig till sömns i under sensommarkvällen.
Jag förstår. Tröstar. Aktar mig för att ursäkta. Alltid de där otillräcklighetskänslorna som drar mig i rockarmen.
För att knyta i hop säcken. De aprikosa våtrumstapeterna till trots (och de lär få vara kvar tills jag vunnit en miljon eller nåt) är känslan av tillfredsställelse påtaglig varenda gång jag öppnar dörren och stiger in bland de oformliga skohögarna. Det här är mitt hem. Vårt hem.
Jag har en förhoppning om att jag lyckats få barnen trygga i det trånga, eller lilla om man så vill. Måhända kan jag inte bistå med en gräsmatta och grillplats men väl med trygghet och en förvissning att det inte hänger på kvadratmeterytan. Tryggheten skapar vi i oss själva och med kärleken från dem som står oss nära. Var vi än befinner oss, vilka väggar som än omsluter oss. Den förvissningen banar vägen för en ny känsla. En stark känsla. Även i trånga utrymmen med åttiotalstapeter.
Om några veckor tar min äldsta flicka studenten och talar sorglöst om att flytta. Ta steget ut i jobb och eget boende och självständighet. Själv vädrar jag lite luft. Utrymme. Eget rum. Samtidigt, en föraning om hur det kommer att bli. De kommer lämna såsmåningom, alla fyra och kvar är jag och allt det trånga kommer plötsligt kännas för stort. Eka tomt.
Jag lever varenda centimeter trångboddhet i någon slags tacksamhet över hur det är. Just nu. Tittar ut genom fönstret på en blå himmel och grannlägenheternas gröna panel och det är söndag och det är förkylt och jag är nöjd. Trångbodd. Men nöjd.
Kram Cecce
Lillgarden
7