När man kommer lite ur fas.

Är alltså på plats igen. Hoppade av vid busstorget vid lunchtid efter att ha färdats med både tåg och buss sedan tidiga morgontimman. Begav mig direkt till bageriköket för att iordningställa en förbeställd tårta och för att förbereda lördagens utbud av bakverk. Känns både skönt att va tillbaks men också lite sorgligt att lämna ungdomarna, barnen hemma. Det sliter varje gång och jag kommer onekligen ur fas efter att ha nosat omkring i hemmatrakterna. En slags känsloblandning med sorg över att kafemånaden snart är slut och glädje över att snart få ha flocken samlad runt mig igen. Sårbarheten nafsar mig i rockarmen liksom känslan av otillräcklighet.

Svag - stark - svag. Men mest stark.

Ungefär så.

 

Dagen avslutas med en härlig grillkväll och det tungsinta byttes mot lätta steg genom staden när ekot av sång och musik från den inkommande skärgårdsbåten med räkfrossande folk steg mot kvällsröd himmel. Några chokladpenslade schwarzwaldbottnar och en räddad marängsmörkräm som skurit sig senare ligger jag nu skönt i sängen och ser fram emot lördag på trädgårdskafeet.