När orden blir överflödiga...
...ungefär så kände jag under gårdagens promenad ner mot havet. Det var ett tag sedan nu som jag tog mig tiden att gå ut. Jag kan inte annat än applådera hösten. Naturen. Havet. Detta storslagna i vilket en känsla av upprymdhet euroforiskt inplanterar sig i varje steg i de frasiga lövhögarna.
En frisk höstmorgon och klara knivskarpa färger. På något sätt känns det som jag för varje år som går ser skarpare. Känner intensivare.
Och just nu...denna sköna känsla av tillfredställelse. Allt som varit. Som lett mig hit. Det har liksom funnits en plan.
Skulle gott kunna tänka mig att stanna kvar. I det tokvackra och känslosvallande.
Och det tänker jag göra. Ett litet tag till, innan kylan börjar krypa in i fasadsprickorna.
För det gäller att ta vara på tiden.
Tiden i dag kommer användas till att köra ett tiotal mil norrut, till föräldrahemmet och avlämna en av mina söner hos mormor och morfar för fortsatt lovvarande med kusinen och andra kompisar. Sedan ska det packas väskor. Tvättas kläder. Utföras ett och annat ärende. Sådana där saker som föranleder ett uppbrott mot nya äventyr i ledighetssfären. Åh, ser fram emot att krama vänner som jag inte sett på ett tag och att andas in doften av varm asfalt som blandats med järnvägsräls och trampats upp av rusande folk i trängseln mot väntande famnar, rulltrappssteg och storstadsliv. Det blir både Stockholm och Oskarshamn inom loppet av några dagar.
Tid i två av mina favoritstäder. Ser fram emot det.
Massor.
Kram Cecce
