När man har mer tid för fransförlängning.
Solstrålarna letar sig in genom persiennerna och det är ganska omöjligt att inte dras med i soldansen. Jag känner mig gladare. Piggare. Klarare.
I gårkväll...när jag ramlade in genom ytterdörren vid ett sent klockan tjugo efter arbetsdag och påfyllnad av fransar hos Lisbeth, stod maten på bordet. Vad hände? Liten flicka blev plötsligt stor. Stor nog att koka pasta. Värma köttfärssås. Skära sallad och mozzarella och komponerar en vacker dukning. Åh....frågan hängde i onekligen i luften mellan tuggorna: Var tog tiden vägen?
Jag var hungrig som en varg och maten smakade utsökt. Vi småpratade om skolan - om träslöjden och idrotten och vikarien - sett ur min elva åringsperspektiv och det stod klart för mig....min Lillan har utvecklats till Rebecca , till något större. Lika bra...men annorlunda.
Och jag är ganska glad över att småbarnsåren är över och att det finns mera spelrum mellan arbete och fritid. Mer tid för mig. För oss. För fransförlängning...haha! Livet har sina sidor, men just nu tänker jag att de bara blir bättre, även om ett visst vemod över svunna, hastigt förbipasserade år ibland gör sig gällande.
Men ändå. I detta nu - en djup suck tillfredsställelse över att ha kommit så här långt i föräldraskapet. Med spagetti och köttfärsås på kladdfri bordsyta. Med samtal och rörelser i prydlig förpackning. Med fransförlängning och vänner i otvungna tidsramar.
Oh, yes!
Kram Cecce
