När endast mamman är vaken!
Klockan är ett tidigt klockan sju. Decembermörkret ligger som tätast och jag har nyss lämnat de varma sängbolstren för att tassa upp och väcka min nu, i familjen endavarande ungdom som forfarande har skola kvar. Det är terminens sista dag och sjätteklassaren ska ha skolavslutning. Jag tänder stearinljusen på köksbordet. Tar fram saffransbullar ur frysen. Försöker vara så tyst jag kan för att inte väcka övriga trötta själar i huset. Visa hänsyn och samtidigt mjukgöra känslan av de vassa kanter ett tidigt uppvaknande kan ge. Julstämningen må smyga i hörnorna när veckans sista arbetsdag utmejslas i takt med att kaffebryggaren drar sin sista suck och gäspningarna avtar i morgondimman.
Tänker på en dikt jag skrev för fem år sedan. En omskrivning av Viktor Rydbergs Tomten. Den ansvartyngda mamman gör sitt bästa för att lägga handen vid julen men är märkt av julstressens vedermödor. Mest då. Inte lika mycket nu.
Endast mamman är vaken.
Stearinljusen lyser på köksbord och duk
Smutsfönstren gnistra och glimma
Alla sova i trassliga lakan
Djupt under morgontimma.
Frukosten hägrar, snart klockan sju.
Damm lyser vitt i hörn och farstu
Månen skiner på taken.
Endast mamman är vaken.
Sittande där, så trött vid sitt bord
Lutad mot köksbordets skiva
Tänker som mången morgon förr
På vad som av denna dag ska bliva
Tittar mot fönstren som snart går i träda
Visst var det bättre när barn kunde städa
Ser ut över köket som slumrar sött
Nog är det givet att mamman blir trött
För sin hand över smulor och röra
Där ligger posten som väntar att sprättas
Tänker och grubblar på hur hon ska göra
Med alla bestyr som nu måste lättas
Frukosten hägrar, snart klockan sju
Damm lyser vitt i vrår och farstu
Månen lyser på taken
Endast mamman är vaken
