När man får en egen lakritsfestival och blir räddad av Veolia.

 

Denna helgen hade jag turen att möta dessa två härliga kvinnor tillika arrangörer av Lakritsfestivalen som går av stapeln nästa helg. En helg jag tillbringar på skånsk mark och alltså inte kan medverka. Känns lite sorgligt då jag varit på plats de senaste fem åren. Nåja. Nu fick jag ju min alldeles egna lakritsfestival i favoritbutiken Choklad och Lakrits på Fridhemsvägen i Stockholm. Hurra!!  

 

 

Ska berätta mer om mitt besök i ett senare inlägg, då jag känner mig något urvriden efter att ha missat snabbtåget jag normalt brukar åka. Yes! Ni läste rätt. 

 

Där stod vi i hissen till Globenlyan, på väg ner till tunnelbanan för att hinna med det vad jag trodde, inbokade tåget 16.21. Först då, klockan 15.22 (mårk väl) kollar jag min smsbiljett och upptäcker att tåget går 15.21!! För den uppmärksamma - en minut ifrån mitt ordinarie tågs avgång och i samma stund som tåget faktiskt går. Men så bra...

Några förvirrade, ångestfyllda, tidtabellskollande minuter senare (stackars H) står jag gråtmild framför kvinnan i kassan på centralens SJinformation och ber att: SNälla, snälla...låt mig få åka med nästa tåg! Det obevekliga svaret blev: NEJ. Alla tåg var fullbokade och inget fanns att göra. Så när som på en ynka dyyyr biljettplats tre timmar senare.

 

 

Jag köpte den.

 

Nu slutar historien inte riktigt här. Nej....efter att en gladlynt och godhjärtad konduktör förbarmat sig över en kvinnas nödställda läge, befinner jag mig nu vandrande runt bland vagnarna på ett Veoliatåg. Någon platsbiljett kunde nämligen inte utlovas men vad gör det när man landar hemma en bättre bit före midnatt och hinner pussa sina barn godnatt och inta en varm kopp te innan söndag övergår i måndag.

 

Så går det alltså, när man börjar känna sig hemma i tågresande och hemmavarande i pendlingstrafiken. 

Straffet blir en okristligt onödigt dyr resa och en hemläxa att bära med mig kommande veckor. 

 

Orediga människa!