När man håller drömmen levande.
Underbara Strandbaden/Höganäs!
Tänk att få vakna upp med denna utsikten, tänker jag medan vinden biter i vinterblekt skinn. En för mig sedan barnsbenen en känd vy över Kullaberg, med havet och stranden i förgrunden där jag lekt och badat som liten. En vy som känns trygg och meningsfull men också lite ny, på något konstigt sätt. Kanske för att tiden gått och andra vyer passerat och tagit plats genom livets seglats. Kanske för att jag nu betraktar platsen med vuxenögen, i ett med H gemensamt synfält. Och kanske för att drömmen om huset vid havet inte känns lika onåbar som förut.
En mysig stund vid foten av Kullen under en avstickare från föräldrahemmet i lördags. Förmodar att det inte är sista gången vi söker oss hit.
Och så har det hunnit bli tisdagkväll. Vardag och rutiner och allt är bra, om än en förlamande trötthet som jag inte blir klok på. Jag skyller på våren. På åldern. På åren som passerat. Någonstans, någongång måste ju all aktivitet ta ut sin rätt? Jag försöker va snäll mot mig själv och snålar med energin. Låter den hållas till det viktigaste just nu och tänker att det är bra.
I går var jag och mina tjejer - den stora och den lilla på bio. Vi såg efter den yngstas önskemål på Skönheten och Odjuret. En vacker film med vacker musik och vackert budskap om att skönheten kommer inifrån. Så sant!
Och nu tryter den där energin och jag ska göra slag i saken och hålla kväll. Förbereda mig för sömn innan ögonen går i kors och jag skriver något konstigt..haha!
Så. I natt drömmer jag om huset och utsikten och havet och stranden och hoppas det håller!
Kram Cecce
