När man har då och nu. Hiss och diss.
Man kan säga förlåt på många olika sätt...haha!
Två små bilder som strömmat förbi i synfältet i dag då jag letat igenom bloggen efter stoff från förr. Då - på den tiden då hon fortfarande hette Lillalullan och var typ fem år och kusinen fortfarande ville hålla hand.
Många år har förflutit sedan bilden togs. En sommardag 2010 då jag och den yngsta var på besök hos min syster...eller troligen bodde hos min syster och min italienska svåger. Min tillflyktsort under den svåra tiden. Seperationstiden.
Bloggen har blivit av ett tidsdokument. Så värdefull på många sätt och jag fastnade under letandets gång flertalet gånger i historien.
Det blev så tydligt. Hur annorlunda mitt liv är nu. Samma jag. Samma vi. Men ändå inte.
Hur som helst konstaterar jag att jag skrev bättre förr. Mer distinkt. Korta meningar med mycket mellan raderna. Dolde allvaret med humor på ett sätt jag idag förundras över.
Man är så mycket starkare än vad man tror.
Men. Fotografierna är bättre. Såå mycket bättre, och jag gläds över att jag utvecklat mig som fotograf! Mitt intresse för fotografering har jag delvis bloggen att tacka för och förhoppningsvis fortsätter jag utveckla mig. Både i ord och bild. Även om inläggen inte duggar lika tätt som förr. Inte alltid är lika välskrivna och humoristiska - fortätter jag att skriva min historia här. Så länge det finns lust. Det är min lilla plan i alla fall.
Vinden viner utanför köksfönstret.
Det är storm på gång sägs det.
Inomhus är det dock tyst och jag sitter ensam vid köksbordet i skenet från datorn och värmeljus.
Jag summerar dagen i tanken och kommer fram till att det varit en bra dag. Tacksam över så mycket.
Dagens hiss:
Regnkappan jag köpte i Vaxholm i helgen har fått göra sitt. Jag har orkat lyssna.
Vara närvarande. Varit en pedagogisk mamma i läxläsning med ekosystem och näringskedja i fokus. Städat liten toalett. Städat stor toalett.
Dagens miss:
Ett felbokat datum för kafeverksamhet under en skördefest i Oktober. Skit också. Hade ju sett fram emot det.
Ändå: Ett ok i baken får det bli - summa summarum.
Och därmed känns sängen som det enda rätta.
Kram Cecce
