Februariljus.

 

Naturen alltså.

 

Gudomlig i sin skönhet.

 

 

Klockan är 16.30 och februariljuset flödar över sundet och skänker en hoppfull slöja över himlen. Gårdagens strandpromenad dokumenterades i andaktighet.

Jag brukar tänka på det när vintermörkret ligger som tätast - att bara vi kommer in i sportlovstider så kommer ljuset tillbaka!  Och nu är vi här och jag är tacksam. 

 

Tacksamheten sprider sig in i helgen och vi vilar i att det väntar sportlov nästa vecka, vilket passar bra då Rebecka fortfarande är dålig. Himla influensa med en hosta from hell och en feber som åker berg-coh-dalbana tur efter tur.

H lämnade sjukstugan för en egen tur under lördagen och jag passade på att göra....typ...ingenting. En syssla som kräver sin Cecce...haha! Har svårt för det, men när jag väl lyckas upptäcker jag tjusningen och fortsätter in i söndag och helg med alla tilltänkta göromål lagda på hyllan. Förutom att baka bananbread på morgonkvisten som får ses som en parantes i ingentingsfären, för att möta H i dörröppningen klockan tio och äta senfrukost i tvåsamhet. Så mycket bättre! 

 

Stearinljuset fladdrar på vardagsrumsbordet. David Batra på tv-skärmen får oss att le mellan kaffeslurkarna. Kropparna är mjuka. Sportlovet välkommet. En bättre inledning på lovet får man leta efter.