När vi börjat kalla den för vår.

Vi har börjat kalla den för vår. Busskuren alltså. Det är här vi alltsom oftast befinner oss väntande på bussen som tar oss in mot stan. En bit ställtid mellan skärgård och storstan, ibland fylld med vemod över att behövà lämna.

Denna gång inget undantag. Det har varit en vacker helg då livet skimrat i rött och gult och brunt. Kanske mest gult ändå. Olika nyanser av gulskimrande natur. Som att vandra i guld. Och så vattnets blå brytning på det. Gudomligt! 

Så helgen kom och helgen gick. Alldeles för fort för att vara i min smak, men ändå. Tacksamt varande med H på en vacker plats i skärgården. Tid att vara. Tid att andas. Tid att prata. Tid att lyssna. Tid att sitta mitt emot och äta lunch i solen i årets måhända sista utemåltid.

Ungefär så. 

Ska visa er bilder sedan men här från tåget med en dålig wi-fi skulle det ta alldeles för lång tid. 

Ska passa på att läsa den där boken jag köpte på Pressbyrån senast jag åkte tåg, för övrigt den sista i triologin om det lilla kafét vid strandpromenaden, som jag inte fått tid över att läsa klart. Snart dags att börja ställa om mot full-rulle-vardag igen och det gäller att passa på.

 

Hoppas ni haft en riktig skön helg, ni som kikar in här!