När man ger sig själv en påminnelse.
Bilder tagna i morgondisen på cykel på väg mot stan och arbete.
Jag lyssnar på repriser av årets sommarpratare medan naturen vaknar. En och annan bilist sveper förbi, ibland obehagligt nära och alldeles för fort, medan kroppen får jobba i uppförsbackarna.
Känner mig oftast lycklig där på sadeln ackompanjerad av vidderna och vinden som fortfarande är ljum nog att tillåta jeansjacka och trekvartslånga träningsbyxor. Lycklig över att allt är som vanligt. Att livet går på räls. Alla de där sakerna som jag så lätt tar för givna och som först saknas då de har försvunnit.
Det är bra att påminna sig ibland, och där på cykeln känns allt ganska enkelt. Jag behöver inte så mycket mer. Frisk luft. Vidder. En cykel. Ett arbete och en familj som bryr sig.
Väl framme väntar kollegan med nybryggt kaffe. Där och då älskar jag mitt jobb.
Dagen igår förflöt annars med pasta och laxsås, en tonårings suckande över läxor, tragglande av bråktal i matematikbokens främre del och rusningar mellan tvättstuga och kök. Dessutom har Rebecca ådragit sig höstterminens första förkylning. Inget kul, det förstår jag, men att befinna sig i ett inferno av snytpapper och yviga gester som understryker det dramatiska läget över att behöva vara sjuuuk kan vara synnerligen krävande.
Sånt går ju över som tur är och vissheten om att det snart är fredag hjälper till att hålla det moderliga lugnet i schack!
I morgon är det således dags för mig att återigen bege mig till huvudstaden och mitt andra hem. Återigen en helg i skärgården och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag längtade.
Till sist ett grattis till min far som fyller 75 år idag! Hipp, hipp hurra för dig! Jag har snickrat ihop en present jag är synnerligen nöjd med om jag får säga det själv och jag ser fram emot att få överlämna presenten när vi ses nästa helg.
Kram Cecce
