Värt varenda minut.
Magisk fredagsmorgon att vakna upp till.
Värt varenda minut tågresa och pendlingsansträngning.
Inser att jag tagit alldeles för få bilder för att göra höstlovets andra del rättvisa.
Jag har varit fullt upptagen med att vara i nuet. I att få blåsor på händerna av att kratta löv i flera timmar. Laga god mat. Baka äppelpajer. Göra vaniljsås. Träffa vänner och gå på allahlegonakonsert. Bli bjuden på ännu mer mat. Ta en och anna tupplur. Umgås. Vara nära min make. Ta igen tiden i tvåsamhet som vi missar i vardagslivet. Sådana mysiga saker som gör att kameran på byrån mellan vardagsrum och kök glöms bort.
Rejäla lövhögar att släpa till komposten.
Konstaterade mellan krattning och tömning att hösten tycks kommit så mycket längre i Stockholm än i skåne. Sextio mil kan göra mycket.
Så skönt att komma in i värmen och tända en brasa.
Hösten alltså.
I fredags bjöd vi moster och morbror på mat.
Det blev en god köttgryta som fått puttra på spisen i flera timmar. Älskar mat som liksom sköter sig själv. Efterrätten bestod av min bästa äppelpaj med hemgjord vaniljsås.
Receptet på äppelpaj hittar ni i detta inlägg.
Också bakade jag kolasnittar med pepparkakssmak överringlade med mörk choklad.
Det var bara glöggen som fattades!
Sista bilden får bli på årets sista ros som Håkan plockat in helgen till ära. Vacker så det förslår.
Tyvärr tog jag inga bilder från i lördags då vi var på konsert i Vallentuna och lyssnade på fantastisk musik i ljustända kyrkvalv. stämningsfullt, meditativt och vackert. Etferåt vi hem till Maria och Niklas och blev bjudna på mat och dryck. Det har blivit en tradition att ses, vi tre barndomsvänner med respektive på höstlovet och vi kan nu räkna till fyra mysiga höstsammankomster sedan jag började pendla till Stockholm. Det känns så tryggt att ha dessa vänner i mitt liv igen. Enkelt. Roligt. Tryggt Lovande.
Höstlovet kunde inte varit bättre.
Nu blickar jag framåt mot en ny arbetsvecka. Jag och Rebecca kamperar själva tillsammans då mellansonen fortsätter sitt Skellefteå-varande några dagar till. En minimerad familjskara men det ska gå bra. Lite skönt rentutav.
Jag har ju kommit till den del av livet då jag inser att det inte dröjer så länge innan alla barn i min fyrklöver flyttat hemifrån och att jag måste passa på att njuta så mycket jag kan av den tid som är kvar. Ska erkänna att jag är lite skräckslagen över det faktum att mammarollen kommer förändras. Minimeras. Att inte vara behövd på samma sätt som förut. Inga viljor och skrovliga tonårsröster att sucka över.
Nåväl. Det är bra. Livet fortlöper som det ska och jag kan inget annat än vara nöjd med att ha fostrat fram självständiga individer som vill och kan klara sig själv. Och så blir det mer tid över för mig att kolla Outlander...haha!
Skämt och sido, men det är precis det jag ska göra resten av denna tågresa.
Outlander. Kaffe. En och annan chokladbit.
Livet från en tågvagn söderut.
Kram Cecce
Gott med äppelpajer också, det borde jag också baka :)