I kväll fastnar tankarna vid gårdagens sunkmorgon
och en tonårsmammas försök till uppfostring av en sådan.
Hur svårt är det inte att undvika minorna i tonårslandskapet?
Att viska fram små frågor utanför stängda dörrar,
utan att få några svar?
Att balansera på gränserna - inte för höga,
inte för låga.
Jag kommer med viss vånda ihåg min egen tonårsid.
Hur jag försökte återuppfinna mig själv så många gånger
tills jag till slut inte visste vem jag var.
Vad jag gillade. Vad jag tyckte.
Mina försök att vara till lags. Försök att vara omyckt.
En ständig rädsla för att någon skulle upptäcka vem jag egentligen var
fast det kanske var det jag egentligen ville?
Att någon skulle se igenom skiten.
Att bli sedd för den jag var och bli gillad ändå.
1987!
Tyvärr, tankar och en strävan som hållit i sig ända in
i vuxen ålder och svåra att släppa taget om.
Överkraven. Strävan efter ett polerat yttre.
Rädslan för kommentarer i en hånfull tonart.
Så sorgligt.
Så sant.
Numera, med ett något förståndigare vuxenseende
försöker jag vila i helheten. I harmonin mellan det inre och det yttre.
I det oputsade, hängmagade och rynkiga.
Det mänskliga helt enkelt där det fula ofta är det vackra.
Det är inte lätt att vara tonåring.
Jag känner igen mig.
Återupplever....och försöker uppfostra, vägleda.
Ömsom fast, ömsom varsamt och undviker att bli galen.
Det är inte lätt....
Kram
C
17