Vad vore jag utan?
Publicerat: 2013-05-20 kl. 23:11:00 i Tankar och funderingar
Ännu en vacker majdag!
Ändå. En känsla av tyngd. Lite nedsänkta axlar sådär. Inget mer att säga liksom.
Och jag kan sakna samhörigheten och viljan till det goda samarbetet som vi ensamstående mammor lever i skuggan av. Någon som står med middagen färdig när man ramlar in vid 19-tiden efter simskolepasset, någon att dela vårdandet av sjukt barn med när det viktiga mötet på jobbet måste ställas in eller som bara finns till hands när de två händerna redan är upptagna med matpåsar, läxböcker eller något annat som kräver muskelkraft, eller varför inte ekonomiskt handlag.
Hm...när essen i rockärmen börjar ta slut och kraften sinar i slutet av en vintermörk termin. Då kommer den där tyngdkänslan smygande.
Men.
Så händer något. Ett samtal. Ett mail. En utsträckt hand från oväntat håll.
Jag hämtar kraften från outröttliga vänner, beredda att putta, mana, heja och snälla arbetskollegor som förstår så väl. Familjen som stöttar upp i de trånga passagerna och inte minst här, i bloggandet och i denna cyberssfär där det finns så mycket goda läsare som hejar och peppar.
Vad vore jag utan?
Jag reser mig. Vilar i tryggheten. I rutinerna. I förvissningen om att livet går upp och ner och att inget tillstånd är för evigt. Vare sig det gäller lycka eller en tyngdfylld måndag.
Kram Cecce
Kontrasterna som görét.
Publicerat: 2013-04-11 kl. 08:00:00 i Tankar och funderingar
Gårdagens bildskörd.
Och just gårdagen var startskottet för vårjacka och vårsjal. Inte en dag till i dun. Huttrade mig vägen fram till lunchrestaurangen, men det får det vara värt. Krokus och blå skillor lyser i gråbrunt gräs men vindarna är fortfarande kalla.
Så lyste vi upp onsdagsmötet med nybakad glutenfri blåbärspaj med lakritsburken inom räckhåll och jag tänker att det är just dessa kontraster som ger balans i slutändan.
Rå lakrits mot smörbakad blåbär. Färgrika blomster mot gråmulen himmel. Kalla vindar mot kollegialvarm atmosfär. Pigg aktivitet mot skön vila. Bister verklighet mot ljuva drömmar. Trånga passager mot fritt flöde. Len hud mot raspigt skäggstubb. Söta bakverk mot salta svettdroppar, bubblande skratt mot stilla gråt.
Sådana saker.
Det är när allt går ihop i en obalanserad sörja livet blir tråkigt.
Så. Jag fortsätter frysa i min vårjacka, kryddar med lakrits och balanserar sunkig torsdagsmorgon med ett leende.
Kram Cecce
.
Tiden går snabbt när man har roligt!
Publicerat: 2013-03-13 kl. 22:23:00 i Allmänt
Lillan är något bättre och orkade med en pysselstund i köket under eftermiddagen samtidigt som jag bakade muffins. Det enda jag fatiskt åstadkommit denna onsdag. Min förkylning har slagit rot ordentligt i kroppen och jag har svårt att uppbåda krafter till något vettigt görande. Förutom muffins då. Den dagen jag inte orkar baka är jag troligen död.
Lakrits och chokladmuffins.
Av en händelse fastnade jag läsandes inlägg skrivna i mars månad för ett år sedan. Fördelen med bloggskrivandet är att man kan blicka tillbaka i historien. Tiden går snabbt när man har roligt och jag skummade över händelser under mars 2012 som jag nästan glömt. Kakor jag bakat, Lillans glädje över att nyss lärt sig cykla. En rolig tjejträff i Växjö. En lika kul Bloggträff i Helsingborg. Mitt höglackade deltagande i en modevisning i ett närliggande shoppingkomplex och sorgen över en nära vän som fanns då, men inte nu.
Blev också varse, där mellan raderna, att jag kommit en bra bit på resan. Bagaget känns inte så tungt längre och de vassa kanterna är bortslipade. Kvar finns jag och framtiden.
Och så mycket liv att leva.
Kram Cecce
Att vilja mer.
Publicerat: 2013-02-13 kl. 20:56:00 i Tankar och funderingar
Har alltid sett mig själv som plikttroget uthållig. Traskat på i streberskorna och gjort det som förväntats av mig i en rak linje. I de trångaste passagerna i livet har jag kämpat, inte gett upp och envist hållt fast vid målet.
En bra egenskap. Med envishet kommer man långt.
På senare tid har jag börjat omvärdera mig själv. Min glorifierade inledning av min person har börjat halka på sned och jag inser att jag inte alls är så där uthållig. Sanningen är att jag lätt blir uttråkad och är allmänt rastlös och målen är inte lika glasklara. Kanske beror det på åldern eller ett liv som bara rusat på. Kanske beror det på att jag har så mycket jag vill göra. Skapa. Vara del av. Stora saker. Lustfyllda saker.
Önskar jag bara kunde slå mig till ro och vara nöjd med det som är och det jag har. Inte denna rastlösa känsla av att vilja mer, något annat....
Och så har jag en viss förmåga att hitta orsaker till njutningsfullt varande. Eller i detta fallet ätande. Denna gång skyllde jag på morgondagens hjärtedag där bland butikshyllorna och köpte en burk Johan Bulows Dark & Coffe Choccoated Liquorice. För att jag är värd det liksom. Inte ångrade jag mig heller. Inte det minsta. Fanstastiskt gott en onsdagseftermiddag när snön faller och våren känns långt borta.
Kram Cecce
Vem vet?
Publicerat: 2013-02-03 kl. 22:10:00 i Tankar och funderingar
Sitter och redigerar bilder från förmiddagens promenad. Borde egentligen ta tag i skrivbordsgörat, men som vanligt känner jag ett visst motstånd mot allt som har med siffror och pappershögar att göra och hittar en massa ursäktande göromål för att slippa.
Därför.
Foton. Hav. Is. Ett och annat vårtecken. Februari.
Jag tänker att vi bor vackert i den lilla byn. Inte den vackraste plats jag vet, men ändå.
Nära havet och grannlandet Danmark, där gammalt möter nytt i en konstig blandning. En hel del fina villor, folk i fina arbeten, barn som heter Kalle och Lisa och reser till fjärran länder på semester.
En trygg plats mitt mellan två städer. Nära, men ändå avskilt. Ja, en bra plats att sätta bo helt enkelt tänkte vi på nittiotalet och vi köpte vårt första hus.
Två skillsmässor och fyra barn senare känns det dumt att flytta härifrån, även om jag ibland tänker att det kanske är dags. Kanske stan. Kanske landet där jag kom ifrån.
Vem vet?
Efter noga övervägande vet jag att just nu ska stanna. Någonstans mittemellan. Nära skola, stad, hav, kontinent. Mina barns hem. Mitt hem. Något annat vore bara dumt.
Kram Cecce
Tisdagstankar.
Publicerat: 2013-01-08 kl. 20:29:00 i Tankar och funderingar
Klänning: Esprit
En bra tisdag så här långt. Morgonen var brutal dock. Sömniga nattsuddare till barn skulle masa sig i väg till första skoldagen. Vårterminen 2013 började i mörker, fuktig dimma och famlande efter någon slags energi för att inse meningen med att vakna.
Jodå. Den fanns till slut. Efter mammans käcka upp-och-hoppa-dans kom vi i väg allihop. I tid dessutom.
Well done.
För övrigt tänker jag just nu på föjlande:
Klädkoden smoking/mörk kostym. Kjollänger. Glitter. Skor. På vilken slags klädnad som lämpar sig bäst på en galamiddag en onsdagskväll i januari. (Vad sägs om den på bilden?)
Hur jag få tiden att räcka till sömn. Den där livsviktiga som ofta får stå till sidan för egentiden på kvällen. Också viktig men min kropp behöver sömn. Min själ ro.
Att jag behöver ljus och solsken. Går under i detta mörker snart. Funderar allvarligt på att gå i konkurs med flaggan i topp och boka första bästa solresa söderut. Bara tänk att få vända sitt vinterbleka nylle mot stickande solstrålar och känna varma vindar mot frusen hud. Som himmelriket!!
För att skingra alla tankar så bakar jag i kväll. Bästa terapin.
Kram cecce
Bakom varje krök...
Publicerat: 2012-11-05 kl. 11:35:00 i Tankar och funderingar
Tillbaks till verkligheten. Landade innanför ytterdörren i går precis in time till söndagens simskola. Från finrum till våtrum. Jag tog vid där jag slutade och ingen verkade märka att jag varit borta. Bara jag och mina egna upplevelser vittnade om den saken. Som en liten hemlighet.
Och jag konstaterade att jag kommit till den punkt i livet då jag kan unna mig lite lyxfrånvaro från mammarollen. En resa. En bortakväll. Fri att dansa i min egen klädnad. Självklarhet för många men gudarna ska veta att jag inte varit bortskämd med det de senaste åren. Förändringen beror på, så klart, att barnen blivit äldre och inte efterfrågar mig på samma sätt, jag mogen nog att släppa taget men också för att utrymmet inte funnits. Eller fått finnas. Vilket ni vill.
Allting har sin tid. Livet sina faser. Och varje fas tycks bara bli bättre och bättre just precis då man tror att det inte kan bli just det. Bättre. Bakom varje krök finns nya möjligheter. Och verkligheten. Min verklighet börjar se annorlunda ut.
Se bra ut.
Kram Cecce
I sorg och glädje.
Publicerat: 2012-09-23 kl. 09:15:00 i Allmänt
Sitter och äter frukost i en tidig söndagmorgon. Jag blickar ut genom köksfönstret på en molnfylld men ljusblå himel och jag tänker att det blir nog en vacker dag.
Och jag kastas mellan ytterligheterna. Så som livet är i bland. Mellan glädje och sorg. Glädje över en förväntansfull son som fyller tolv år idag och sorgen över att i går fått beskedet att jag mist en nära vän. Jag grät och städade under lördagskvällen och önskade att allt sett annorlunda ut. Orkar inte berätta mer än så. Denna sorg behåller jag för mig själv. En vacker dag, när solen står högt och blommorna blommar och saknaden gör mindre ont ska jag berätta om upplevelserna och samarbetet i ett klassrum, om nära och fina samtal, skratt i natten och tokigheter i en salig blandning. Men inte nu.
Nu ska jag ringa till min älskade son som firar födelsedagsmorgon hos sin pappa, förbereda ett 12-årsfirande som kommer stå under kvällen och alldeles snart åka på ett annat födelsedagskalas hos min finaste gudson som fyller tre. Kalasdag alltså!
Var rädda om varandra.
Kram Cecce
När matkassarna skär in i handflatan.
Publicerat: 2012-09-18 kl. 23:12:00 i Allmänt
Tisdag. Vardag. Utdränerande möten. En ringande mobil. Trotsiga barn i tamburen. Och jag kastade av mig institutionsrocken och tjuvade tid till en fyrakilometers omväg till matbutiken. Kroppen fick bestämma över hjärnan idag i en befriande springtur.
Ibland tänker jag att det varit skönt att vara två. När matkassarna skär in i handflatan. När man behövs på två ställen samtidigt. När ungen gråter hjärtskärande och man inte räcker till.
Att det hade varit skönt att ha någon att sampela med. Som vet vilket elbolag man ska välja. Som har koll på lån och räntor. Som tar vid när man själv inte orkar. Jag. Du. Vi.
Ibland tänker jag så.
Ändå. Det är bättre vara lycklig i ensamhet än olycklig i tvåsamhet.
Jag mår bra nu, känner mig lugn i mitt inre och frid i hjärtat och lite stolt över att jag ror runt det här med barn, ekonomi och renoveringar. Och så har jag snälla Jonnhy som lagar min bil och FixarAnders som smörjer cyklar och en hel del vänner och familj som ställer upp i ur och skur. Och då tänker jag att jag inte kan ha det bättre!
Jag lever här. Nu. Det finns bara livet. Och vem vet vad som väntar där framme...
Kram Cecce
Tiden är för kort för att inte levas.
Publicerat: 2012-03-11 kl. 16:50:35 i Tankar och funderingar
Tiden gäckar mig. Den går ryckvis framåt. Ibland långsamt men för det mesta alldesles för snabbt. Som denna helg till exempel.
För att skaka av mig den där stressen och faktumet att jag ständigt springer efter mig själv, nafsar mig själv i rockslutet, gick jag med snabba steg ner mot havet i morse. Stannade vid strandkanten och luktandades. Ni vet, när man insuper kall luft i näsborrarna och luktar in hela havet, fyller lungorna till maxgrans för att sen andas ut genom munnen. Och jag blundade. Kände vinden. Hörde gässens vingslag sjunga över vattnet, måsarnas skrik och barnens avlägsna kittelskratt.
Jag motade bort stresskänslan och hittade till slut tillbaks till konsten jag är så glad över. Konsten att uppskatta det lilla. En snödroppe. En vacker snäcka. Känslan att bara vara här. Nu. Bara nu.
Tiden är för kort mina vänner för att stressas bort. För att inte se. Inte känna. Inte leva.
Jag gick tillbaka till mitt röriga bo. Tänkte att det får va. Det får bli vad det blir. Med städningen. Lillans matsäck. Veckohandling. Möten. Fina bakverk. Ansvar. Perfektion. Allt produktivt görande...
Kram
C
Jag diskar.
Publicerat: 2011-09-11 kl. 22:11:41 i Tankar och funderingar
Vi är ett diskproducerande folk här hemma.
En ständigt pågående vardagssyssla är just att diska.
Denna söndag inget undantag.
Jag diskar... och lyssnar/ser på Mia Skäringers show på Svtplay.
Vilken kvinna! Så modig.
Jag berörs. Känner igen. Når mig ända in i själen.
Vill skratta och gråta på samma gång.
Å jag tänker att det är just så livet är:
Så urjobbigt, men ändå vackert.
Mest vackert...tror jag.
Längtar efter: Diskmaskin.
Kram
C
Tillfreds.
Publicerat: 2011-08-17 kl. 23:25:14 i Tankar och funderingar
Systrar!!
Jag går kvällspromenad med min tillgvna lilla hund.
Mörkret tätnar mellan träden men luften
är fortfarande sådär sommarljum.
Jag är trött. Trött i allt det nya. I de nya rutinerna.
Av att vara skärpt. All ny information. Vara proffesionell. Granskad.
Ändå. Så behagligt tillfreds. Glad för ungarna i boet.
För att jag kommit igång med min träning.
Glad för allt som börjar falla på plats.
För att livet innehåller så mycket.
Till och med för hunden som tvingar mig till gräsligt tidiga morgonpromenader.
Jag omfamnar livet och den kommande hösten.
Längtar efter: Äppelpaj. En diskmaskin. Närhet. Sömn.
Kram
C
Det börjar bli dags...
Publicerat: 2011-08-12 kl. 13:36:51 i Tankar och funderingar
Och så var det det här med min flygrädsla.
Det blev precis den ångestfyllda luftresa som jag förväntat mig.
Jag var livrädd. Dödsförskräckt. Ångestladdad. Trodde jag skulle dö
i två och en halv timme och grät som ett barn vid landning.
Ändå.
Jag gjorde det. Jag. Tjejen som inte rest så mycket. Som hållit sig mellan
Malmö och Umeå där dialekterna varit de enda språk hon stött på.
Hon trotsade rädslan. Motade fegheten. Tog sina piller.
Lämnade den trygga rondellen. Svängde av. Hittade vägen.
Å överlevde!
Det börjar bli dags nu. När jag ändå möter min rädsla i naken dörröppning
är det lika bra att ta tag i räddsakerna.
Flygrädslan. Rädslan för att välja. För att ta fel beslut.
För att säga nej. För att lämna barnen under en längre tid.
Alla saker som är en sorglig upprepning av replikerna ur manuset
från filmen om mitt liv.
Kanske har jag varit tvungen att offra delar av mitt liv
för att våga ta steget. För att vinna något annat.
En växande självkänsla. En tro på mig själv och mina tankar.
En vilja att förändra.
Så är det nog.
Jag ska ta min rädda hand och leda mig ut i solen.
Å så ska jag lära mig italienska!
Kram
C
Bloggen och kakorna.
Publicerat: 2011-06-14 kl. 23:13:51 i Tankar och funderingar
Det är lite av en konst att blogga.
Inte för mycket. Inte för lite.
Personligt men inte privat.
Det sistnämda kan vara svårt. Inte alltför sällan
tänker jag det skulle vara lättare om jag kunde berätta allt
som rör sig i lilla huvudet. Processer som pågår och bieffektierna
av händelser i periferin.
Ärligare... maybe. Osärkrare as well.
En dag i Malmö juni 2010.
Juni förra året:
Separation. Frustration. Inneboende med fyra barn
hos syrran (stackare). Tillhörigheter i bagageluckan. Taikonliv,
Stress. Sorg. Oro. Frihet.
Och jag skrev om kakor!! Härliga kakor i sommarskrud. Fina
bilder med skeva leenden. Badande barn och samlade vuxna.
I efterhand, när jag läser, tittar, minns känns det näst intill makabert.
Hur kunde jag? Orkade?
Kanske var det just detta...att fokusera och proijicera något jobbigt
på något bra som blev min räddning. Om inte...så i alla fall en hjälp.
De terapueptiska inslagen har med tiden blivit fler även om jag
fortfarande projicerar en hel del skit på mina stackars bakverk.
Jag är trött.
Trött efter ett intensivt läsår. Nu får kroppen bestämma över hjärnan.
Inga tvång. Ingen prestation.
Kanske jag städar mina garderober. Kanske skriver jag en bok.
Kanske reser jag bort. Kanske går jag inte ut alls.
Allt har sin tid.
Och jag kommer att bli klar.
I morgon gör jag min sista arbetsinsats för denna terminen.
Kram
C
Sommaren som kommer.
Publicerat: 2011-06-05 kl. 10:14:44 i Tankar och funderingar
Ännu en dag med sol och värme.
Efter en morgonpromenad i ottan sitter jag här på balkongen och funderar
på sommaren som kommer.
Hur jag måste skapa mig bra rutiner. Jag måste sova mer. Röra mig oftare och
äta bättre. Typ så.
Vår lilla strand i går.
Jag visualiserar hur jag vill leva mitt lilla sommarliv. En löptur på morgonen.
En bra sommarfrukost. Jordgubbar...massor. Lite jobb vid datorn. Bara lite.
Sen lek. Bus. Närvaro. Strandliv med barnen. Umgänge med vänner och
mirakulöst goda sallader. Mycket friskt vatten och en och annan svalkande "dagens".
Sköna kvällspromenader längs havet och ett köttiga grillbiffar i solnedgången.
Lägg till det minst sju timmars sömn nattetid.
Så kommer jag på banan igen. Så blir jag hel.
För det är väl det det handlar om. Bra rutiner liksom.
Nu: Ut i solen!
Kram
C
Alltmedan maj övergick i juni.
Publicerat: 2011-06-02 kl. 01:27:07 i Tankar och funderingar
Dagen har rusat förbi.
Jag har sjungit sommarsånger med sommarlovssugna ynglingar,
hamnat mitt i värsta rusningens av studenternas karnevalståg genom stan,
fått en skön hårbottenmassage, stekt nuggets och pratat litervis i telefon.
Jag har sjungit sommarsånger med sommarlovssugna ynglingar,
hamnat mitt i värsta rusningens av studenternas karnevalståg genom stan,
fått en skön hårbottenmassage, stekt nuggets och pratat litervis i telefon.
Alltmedan maj övergick i juni.
I dagarna - för exakt ett år sedan- stod jag inför en sepatation.
Drömmar som sprack. Band som bröts. Det som man trodde var konstant
visade sig vara det motsatta. Katastrofen var ett faktum.
Sen dess har många löv fallit. Tungt. Mjukt. Hårt Splashat i ansiktet.
Vissa dagar känns det som jag inte kommit någonstans.
Tillvaron krymper och jag tvingas andas luft genom någon annan.
Vissa dagar känns kropp och själ som en varm sommaräng i juli.
Allt faller på plats och jag ser lugnet, det lugn jag så länge saknat.
Stabilt. Så rätt.
Denna junidag har inte burit den senare känslan.
Nåväl.
Det går upp. Det går ner. Thats life.
Vem har sagt det skulle vara enkelt?
Kram
C
Att bara gå på
Publicerat: 2011-05-26 kl. 13:04:34 i Tankar och funderingar
Man fyller ofta och lätt sina dagar med oviktigheter
Står ut med saker för att man inte orkar ta tag i dem,
göra något åt saken eller situationen liksom.
Gudarna ska veta att jag genom åren funnit mig i en massa.
Kanske för att det varit lugnast så. Kanske för att jag inte haft
orken, kraften och modet att förändra.
Men så..ibland, ställs man inför fakta, där hela ens inre
skriker blått NEJ. Det här går jag inte med på.
Man blir less på hela skiten. Gränsen är nådd liksom.
I dessa stunder kan jag lätt bli impulsiv.
Tänker inte så mycket utan bara gör. Handlar.
Orkar jag inte tänka igenom allt hela tiden.
Å kanske är det bra för annars skulle jag bara gå på och inte få
någonting gjort.
De senaste dagarna har jag gått med bestämda steg.
Livet är aldrig speciellt lätt ändå och vore det enkelt hela tiden
skulle man bara gå på. Aldrig bli svedd.
Det växer en ny värdighet inom mig. En mera uttalad självrespekt.
Jag vill leva mitt liv. Jag vill följa mitt hjärta.
Jag vill göra det jag vill.
Kram
C
Sadder but wiser.
Publicerat: 2011-05-23 kl. 20:59:58 i Tankar och funderingar
Om du vill lära känna dig själv, fundera på vad du oftast och helst tänker på..
I mitt huvud rör sig en massa, men de saker som florerar
mest mellan tinningarna är tankarna på:
Barnen:
Den stora, unga på väg ut i livet. Så klok. Så målmedveten.
Tonårssonen vid datorn. Hur länge ska han sitta där i sitt ostädade fort?
Denna snälla yngling som växer så det knakar.
Och så den yngre brodern. Den spelige. Lite undflyende, känslige som kommer
vrida huvudet av mången flicka en vacker dag.
Sist och minst, min ilskna lilla docka. Med de böljande lockarna
på valpiga små ben. Lite ängslig men så förståndig.
Dessa fyra. Mitt allt. Mina största kärlekar.
Vidare:
Min ljusnande framtid:
Jag står i dörröpningen och kisar mot solen.
Benen vinglar inte längre. Jag är på väg.
En slags värdighet och kanske djupare självrespekt har rest sig inuti.
Jag är nyfiken på det som väntar. Glad för allt som faller på plats.
Glad för detta...att bara leva.
Jag tänker ofta och gärna på...tårtor.
Jag vet...lite knäpp är jag allt. Tänker på alla kreativa tårtor jag ska baka.
På mitt cafe, min mötesplats för kaffeälskande folk.
Jaja...vi får se vad det kan bli. One day.
Ibland dyker en och annan tanke upp på testesterona varelser.
Vackra. Snälla. Mystiska. Starka.
Tro inget annat. Jag är inte helt nunnefierad. Inte än...
Vad jag ofta tänker på ofta...men inte helst...är min otillräcklighet.
Känslan av att inte räcka till. Att inte hinna med.
Rädslan för att inte se. En ofrånkomlig närvarande känsla
liksom tankarna på allt ouppklarat som finns ute i periferin. Saker jag vare sig
kan eller vill skriva om här.
Snabbanalysen blir:
Familjekär. Rak. Skör. Baktokig. Frustrerad.
Fyrabarnsmamma på väg mot drömlivet.
"Sadder" but wiser.
Kram
C
Who knows?
Publicerat: 2011-04-28 kl. 17:32:29 i Tankar och funderingar
Jag planerar. Tänker och planerar.
Ett planeringsfreak är vad jag är.
Tänker ofta att livet är som en match. Fotbollsmatch. Handbollsmatch. What ever.
Jag kan bara göra mitt bästa. Kämpa, leva nu och undvika minorna.
Kram
En försvarsmekanism för att slippa överraskningar I guess.
Man måste nog inse att man inte kan planera allt i detta liv.
Så enkelt är det inte. Vi vet aldrig vad som väntar runt kröken.
Man får ta livet som det kommer. Framtiden som den blir och leva nu. Just nu.
Så enkelt men så svårt.
Tänker ofta att livet är som en match. Fotbollsmatch. Handbollsmatch. What ever.
Stentuff och svettig med inslag av rädsla. Spänning. Sorg.
Besvikelse. Glädje. Gråt. Skratt.
Förhoppningsvis utan avblås. Utan rött kort för att slippa bli avstäng från hela
härligheten. Ibland vinner man för att i nästa sekund inse att man förlorar.
Kanske blir det övertid, kanske blåser någon i visselpipan
Kanske blir det övertid, kanske blåser någon i visselpipan
och allt är över.
Who knows? Det går inte att planera.
Jag kan bara göra mitt bästa. Kämpa, leva nu och undvika minorna.
Kram
C
