Ett långsamt farväl....30 aug!
Detta inlägg har jag funderat på länge.
Hur jag skulle skriva.
Hur jag skulle formulera mej.
Hur jag skulle berätta.
Nu känns det dock som om tiden är inne.
Sommaren har varit slitsam.
Bakom alla vackra sommarbilder, söta bakelser
och kluriga språkligheter har det dolts sig
en annan verklighet.
En verklighet som bitvis varit tung.
En verklighet som jag önskat klarat mej utan.
Livet blir inte alltid som man vill.
Drömmer som går i kras.
Förväntningar som inte infrias.
En framtid som inte blir som förväntat.
En del av er har vetat.
En del av er har misstänkt.
En del av er har förstått.
Att lägga ut sitt liv i offentlighetens ljus
innebär också en del ansvar och eftersom
denna situation berör människor som jag tycker
mycket om tänker jag inte orda så mycket mer
om detta.
Nu seglar jag vidare på egen hand.
Mina fyra barn och jag har flyttat till en lägenhet
i samma by som tidigare.
Livet går vidare och jag ser ljust på framtiden.
De senaste veckornas kryptiska formuleringar
har således handlat om detta.
Inget cafe utan en flytt.
Så var det med det.
Så vet ni.
Så fortsätter vi.
Vill avsluta med Lisa Nilssons text:
Jag önskar jag kunde säga
att det är en fas vi går igenom
en storm vi måste orka rida ut.
Jag önskar jag kunde säga
att vi klarar det tillsammans
att allting kommer ordna sig till slut.
Men hur säger man till nån,
att här tar vägen slut
och hur säger man till nån
att hjärtat längtar ut....
Jag kan inte ljuga för dej.
Du känner mej alltför väl
om du ser mej i ögonen
så säger dom:
Vi kan bara vara de vi är
så ge mej inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara..
...ett långsamt farväl....
So Long! Var rädd om varandra!
