Jag får aldrig nog.

Idag tog jag en avstickare tillbaka till sommarön.

Ön där jag tillbringat många sommardagar de senaste tolv åren.

Åh...där är så vackert.

Denna skärgård längs Blekingekusten. Vilken skönhet.

Jag vandrade runt i hippiegräset och nyutsprungna blommar i mina röda tofflor.

Begrundade grusgången upp till huset. Nu med spirande ogräs. Såg de urvuxna

barncyklarna mot husväggen. Den rangliga gröna trästolen. En kvarglömd plastleksak.

Slarvigt uppställda trädgårdsredskap.

Allt bär sin historia. Vittnar om lek. Slit. Liv. Rörelse. Sommar.

Ett sommarliv, ett sommarhus som lever på övertid. Lånad tid.

Vad jag känner förutom behåller jag för mig själv.

Lägger längst in i hjärteroten. Begrundar. Minns. Gläds.

Det är något med denna ö. Ljuset. Färgerna. Luften. Friden.

Jag får aldrig nog.

Ljuden som studsar mjukt och havet som slipar av de vassa kanterna.

Tar bort alla aj i hjärtat och lämnar plats för stilla peace.

Det är dyngvackert. Magnifikt.

Lämnade till slut  en städad stuga och ön bakom mig efter ett antal timmars plockande

och fejande. Det är i sådana här stunder det krävs choklad. Mycket choklad

som lenar, tröstar och stillar den värsta saknaden.

Körde hem i solnedgången. Vemodig, tacksam och med chokladen inom räckhåll.

I morgon sover jag länge.

C