Tuffa beslut.

En hoplimmad liten familj, som ibland bor tillsammans,

ibland på lite olika håll. Vi har olika efternamn och blandade gener.

Mina tonåringar bor numera två veckor hos mej,

två veckor på andra sidan vägen, ner mot havet

hos sin pappa och sina andra syskon.

Mina två yngre barn (10 och 5) bor sedan i somras

mestadels här, med mej, och träffar sin pappa varannan helg.

Jag får ha mina tonåringar för mej själv en helg i månaden,

mina yngre telningar en helg, alla tillsammans en helg

och en helg i månaden är jag all by myself.

Det är då jag brukar passa på att åka iväg, träffa vänner och skita i det mesta.

Det är lite rörigt, men det funkar och jag har vant mej.

Vant mej vid att lämna iväg, vid ödsligheten som infinner sig.

Tomheten som ekar i väggarna i avsaknaden av ropen,

skratten, rörelserna och knäsittningarna.

Det har tagit tid. Å jag har gråtit. Men jag har lärt mej.

Det finns nog inga generella lösningar på vad som är bäst
vad gäller barnens boende vid skilsmässor.
Olika lösningar passar olika barn och olika föräldrar.
Min erfarenhet och så här i efterhand
är att barn mår bäst att få bo mestadels på ett ställe
men med en tät kontakt med båda sina föräldrar.

Jag har tvingats ta tuffa beslut.

Beslut som gjort andra ledsna. Mej ledsen. Barnen ledsna.

Vidrigt är vad det är.

Ibland har man inget val. När kärleken dör, när fasaden

inte går att upprätthålla, när blomman inte får någon näring,

då går det inte längre. Då slutar man att leva.

Jag tog ansvar för mej själv och därigenom för barnen

och jag har slutat anklaga mej själv.

Jag är ingen dålig mamma för det.

Så ser det ut. Och så lär det förbli.

Nu väntar läxläsning. Miljövänliga kommunikationsmedel....

C