Rädslan får vingar.
Jag är inte rädd för att vara ensam.
Inte så rädd för mörker. Inte för ormar. Inte för att stå påscen.
Bara liite rädd för getingar.
Men jag är skitskraj för att flyga. Att sitta tusentals meter upp
i luften, instängd i plåt och inte veta vad konstiga ljud betyder.
Jag har inte flugit sedan den där gången då jag fick åka sos- plan
hem efter en olycka i Österrike. Typ 20 år sedan.
I onsdags gick jag så till doktorn och bönade och bad om piller
som gör att jag somnar och inte vaknar förrän eländet är över.
Hon däremot ville skicka mig till psykologen.
Du måste gå till botten med det här. ta reda på vad som ligger bakom.
Ok..kan jag väl..
Å jag såg hösten framför mig sittande i terapistolen malande:
Jag kan flyga. Jag är inte rädd. Som Stig Helmer ni vet.
Nåväl Jag fick mina piller.
Jag vill inte vara rädd längre. Orkar inte med den sidan av mig själv.
Så. I morgon ska rädlsan få vingar. Bokstavligt talat.
Jag ska landa i Italien. I Villa Santa Maria.
I tio dagar ska jag gå i sommarklänning, äta ricottaost, dricka vin
lapa italiensk glass och läsa pocketböcker på stranden.
Antar det kan vara värt att flyga för.
Om jag nu kommer fram?
Den som lever får se..hm...vilket jag hoppas att jag gör.
Lever alltså.
Nu: Måste ta tag i den här packningen...
Vi hörs om ett tag! Ciao!
Kram
C
