En bit på väg.

Jag rör mig mellan undervisningsrum och behandlingskorridorer.

Går runt med min kaffekopp och svänger mig med nya ord och begrepp.

Möter behövande ungdomar och olika proffesioner.

Allt mer ledigt. Bekvämt. Institutionsgolven börja kännas hemma

och jag har de bästa kollegorna.

Det tar ett tag att vänja sig vid ett nytt jobb, alla nya rutiner och lokaler.

Att det tagit en del av min energi börjar jag känna så här i slutet av terminen.

Samtidigt. Så skönt att äntligen kommit en bit på väg i allt det i det nya.

Saknar mina springturer.

Har liksom tappat motionsflowet som jag mår så bra av.

Behöver dem för att orka upp för trappan. Att va en mjuk mamma.

En harmonisk människa.

Så...varför detta motstånd?

C