Det man vill minnas.
Förmodar att det är just de här stunderna - som en majkväll i skymningen när badtemperaturen omsveper kroppen i någorlunda behaglig temperatur, när bryggan fortfarande andas värme från dagen som gått, och man cyklar hem i badrock mer ett fång lila syrener - just de stunderna man vill minnas då novembermörkret faller och kylan lurar runt husfasaderna.
Och jag är tacksam för närheten och möjligheten till kvällsdopp och morgondopp och behagfulla promenader vid vattenbrynet. Guld värt som nu - när dagstemperaturen nuddar vid trettiogradersstrecket och man kippar efter svalkan som infinner sig först vid kvällbrisen när solen gått ner.
Värmen håller alltså i sig. Liksom klänningarna jag ikläder mig varje morgon som enda gångbara plagg under en varm dag på jobb. Älskar detta plagg - klänningen! Skulle kunna köpa hundra minst om plånboken tillät...haha!
Nu har jag spetsat in mig på den här:
Vad sägs?
En klänning från Esprit som jag kärat ner mig i och tänker att jag absolut inte klarar mig utan i sommarens många student, examen - och midsommarfestligheter.
Vi får väl se om det blir något köp. Finns ju så mycket att välja mellan och jag försvinner så lätt i klänningsdrömmar på diverse sidor på nätet.
Vem tar sista biten?
Och så roar kollegan och jag oss med att länsa fatet av en överbliven citronpaj från fredagsfikan som står i kylen. Vi går där som katten kring gröten. Tar en liten bit var, varje gång vi passerar. För om man bara tar en liiiten bit så märks det ju inte. Hinner inte fastna på otillbörliga ställen på kroppen? Eller?
Vem lurar vem?
Så jag befinner mig alltså någonstans här. Mellan kvällsbad och sommarklänning och överbliven citronpaj. Med lite röra i tankesfären. Så som det kan bli när det är mycket, fast ändå lite.... Ja, ni hör ju. Ingen ordning och reda på något.
Jag vill ha sommarlov! Typ nu.
Kram Cecce
