Vår by i sorg.

Det känns tungt att skriva idag.

 

Vår trygga by - det lilla samhället med långa bryggan med utsikt över hav och sund - har drabbats av det ofattbara. En familj mindre. Två barn fattigare. Mellan villor och välskötta trädgårdar ekar ropet efter svar. Alla kan på något sätt identifiera sig med alla. Kanske baksidan i ett samhälle där leken, fritidsgården, glassen, matbutiken och samtalet aldrig är längre än ett gångavstånd bort. Där många bär samma typ av nationella efternamn och de flesta bär liknande sociala status. 

Men nu finns inga manus längre. Inga förklarliga mönster att följa.

 

Så de gråa nyanserna i januarionsdagen äter upp oss och allt känns lite overkligt. Jag funderar kring hur lite vi vet. Hur lite vi egentligen känner varandra. Kunde det undvikas? Kunde vi gjort något?

Men spekulationerna hänger i luften. Så länge ramarna inte är klara och alla varför fortfarande är nya är det dumt att grubbla.

 

 

 

Jag kände inte familjen personligen och livet är till för de levande. Därför tänker jag i dag på de som är kvar. På de som sörjer. På familj, släkt och vänner som mist någon i sin närhet.

 

Ikväll kramar jag mina barn lite extra.