När man haft finbesök.
I helgen har jag bakat kakor. En semlekladdkaka - som en semla fast kladdkaka.
Därtill en klassisk kladdkaka med choklad och...
....knäckkakor. Ni vet sådana som mormor bakade - sega och knapriga på samma gång.
Dessa bakade i fredags kväll någonstans mellan tjugotvå och midnatt.
Det här med nattbak vet jag allt om sedan tiden på kafeet.
Anledningen till nattbak och Håkans frenetiska putsande av golv och fönster var mina föräldrars och min moster och morbrors ankomst vid lunchtid i lördags. Fint folk med andra ord.
Det är inte så ofta mina föräldrar besöker Stockholm och det kändes som en god sak att vara lite extra förberedd. Således var Håkan och jag uppe tidigt på lördagsmorgonen och bakade, dukade och anredde lunch bestående av ugnsbakad lax, kokt potatis, ärtor och romsås. På efterrättsmenyn stod ingefärspäron med vaniljglass, grädde och knäckflarn tätt föjt av kaffe och semlekladdkaka.
Ingen behövde direkt gå hungrig från bordet.
Utanför fönstret sken solen över skärgårdsviken, och vi konstaterade att förra året, vid denna tiden låg isen tät medan frosten bet sig fast i grenverken. I år har det liksom aldrig blivit riktig vinter.
Kändes nästan som vår.
Resultatet av allt ståhej i köksregionen blev en trevlig dag i familjens sällskap. Även mellansonen och flickvännen från Skellefteå bidrog med sällskap framåt seneftermiddagen innan de installerade sig nere i sjöstugan.
När herrskapet lämnat njöt Håkan och jag av kvällen framför brasan med skymningsskärgården som kuliss, inmundigande svart vinbärslikör som hittats i morbrors gömmor i gamla kaptensrummet.
Bättre slut på en lördag får man leta efter.
Well done. Bra teamwork.
Som ni ser lämnar jag en skön helg bakom mig. Även om fokus legat på lördagens familjemiddag och på att guida son och flickvän genom omgivningar och matinhandling på Ica i Åkersberga, har vi hunnit landa i ledighet och tvåsamhet. Det är fint det där- när man bara kan sitta sidan om varandra och njuta av tystnaden. I att vara nära. Bara vara här och nu.
Nu är jag tillbaks i tågsätet på väg till skåne och fjortonåringen som väntar hemma. Lämnade min plats i tågvagn fem, då barnet framför mig spydde ner säte, golv och förvånade föräldrar.
Nej, nej - jag tänker inte ådra mig någon kräksjuka! Har haft nog av de åren när barnen var yngre och kräksjukan stod vid dörren i februari.
Rafsade ihop mina pinaler fortare än kvickt och rusade mot restaurangvagnen som jag nyss lämnat i hopp om att inga baciller bitit sig fast..haha!
Nåja.
Nu sitter jag här med näsan vid datorn och tänker vid detta inläggs slut hämta med kaffe och försvinna bort i läkarkorridorer vid Greys Sloan i Seattle. Inte tänka på måndag, utvecklingssamtal och anpassningar i skolmiljö.
Hoppas ni har det bra.
Kram Cecce
