När inget är sig likt.

 

Vilken konstig tid vi lever i.  Europa flämtar under hotet av Corona och livet tycks sakta men säkert krympa i hop i allt mindre rörelseytor och sociala kontakter. Själv försöker jag hålla huvudet kallt och hjärtat mjukt.

 

För min egen del har livet inte ändrats så drastisk rent praktiskt. Jag åker fortfarande buss till jobbet. Jag arbetar och har möten som vanligt. Jag går till Ica-butiken och handlar mat (nej, jag har inte hamstrat) och jag tar mig ner i träningsrummet då och då. Precis som vanligt.

Däremot kan jag känna av en viss misstänksamhet mot människor jag möter. Håller avstånd. Reagerar fysiskt om någon råkar hosta. Tvättar händerna och sjunger blinka lilla stjärna. Tjatar på tonåringarna om detsamma. Och bär på en viss oro gällande de äldre i familjen.

Sådant jag förut tog för självklart är inte självklart längre.

 

 

Alla tycks ha något att säga och tycka i Coronadebatten. En del utnämner sig själv till experter och uttrycker misstro till myndigheter. Vem gör rätt och vem gör fel? Tänker att i detta läget hjälper det föga att anklaga våra politiker och sakkunniga. Jag är helt övertygad att de gör vad de kan och tar de beslut de anser vara bäst. Till slut handlar det ju om att var och måste ta sitt ansvar och bidra till att minska smittspridning och jag är glad att det inte är jag som måste ta alla beslut vad gäller vårt land och rike.