När man har pappersbröllop.
Idag firar vi två-årig bröllopsdag<3
Vi har varit på Vaxholmshotellet och ätit en ståndsaktig middag med utsikt över båttrafik och skärgård och känt oss synnerligen lyckligt lottade. Någon berättade att terminologin för två-årig bröllopsdag är pappersbröllop. Kan låta lite....skört...som något som lätt går sönder kan jag tycka...haha! Känner dock att våra två giftasår snarar har stärkt våra band tillsammans och fört oss närmare varandra.
Så vackert här i Vaxholm och vi pratade om att vi snart måste ta oss ut med någon av skärgårdsbåtarna för att upptäcka fler fina öar och platser.
Det smakar barndom, mumlade jag mellan tuggorna av nyfågad strömming, potatispure och lingonsylt.
Senare..när vi kom hem skålade vi i prosecco och blickade ut över vår egen lilla vik. Vår första bröllopsdag på vår egen plats, i vårt gemensamma hus.
Lycka.
Nåväl.
Veckorna går snabbt och jag fortsätter parera i det nya.
Jag springer runt i korridorerna på jobbet och försöker åtminstone se ut som om jag har koll! Sanningen är att jag har fullt upp med att memorera alla namn, rutiner, göromål och förväntningar på vad en specialpedagog ska åstadkomma. Phu! Det kostar en hel del energi och jag faller i hop som en högi soffan när jag kommer hem.
Beger mig i väg hemifrån redan klockan 07.00 med bussen till Mörby/Danderyd och kommer hem först strax efter 17.
Långa dagar.
Å andra sidan har jag ledigt på fredagarna vilket känns synnerligen lyxigt, då jag under hela mitt yrkesliv alltid jobbar 100 procent. Dock kommer fredagarna framöver att utnyttjas för studier till specialpedagog. Vi får helt enkelt se hur det går med den saken. Just nu känns det som det räcker med att jobba, men jag ska åtminstone göra ett försök att orka med studierna också.
Annars tjatas det om hund i hemmet. Tonårsdottern visar den ena bilden efter den andra på de sötaste små cockerspanielvalpar. Jag stålsätter mig och säger promt nej till alla former av hund i huset - hur söta de än må vara. Suck!
Ibland faller jag till föga för min egen beslutsamhet men visar inget. Att skaffa hund just nu skulle inte vara till gagn för mig, som har nog med åtaganden. Men ändå. Känner mig svag när dotterns ögon tåras av längtan.
Hon hade behövt det trofasta. Varma. Tillgivna.
Kram Cecce
Glömmer ibland att du bor i Sthlm nu.. Hoppas att vi kan ses någon gång framöver!
Kramar