När man inte ses så ofta.

Sconsen ovan får symbolisera helgens utsvävningar.

Jag och Jennica har nåmligen ägnat helgen åt att sitta vid köksbordet och äta långa frukostar, dricka en hel flaska chanpagne, äta ostar, charkuterier och grönsakspaj, toppat med en hel drös med godis framför Mellon i går kväll.

Vi ses ju inte så ofta, hon och jag och det är liksom värt att fira vår historia.

Konstaterade det i går i ett av våra långa samtal - att vi så här långt i livet varit med om det mesta. Konstigheter, Tokigheter. Utsugande erfarenheter av hur livet kan ställas på ända. Men också fantastiska minnen. Skratt och gråt blandat i livets berg och dalbana.

 

Jag behövde denna helgen.

Borta från böcker och specialpedagogik. Bara vara här. Nu. 

 

I skrivande stund är alla mina sovrum upptagna av sovande folk, vilket är ovanligt nu för tiden. Själv hamnade jag på soffan någon gång fram emot småtimmarna då bortflyttade sonen plötsligt kom hem i natten efter en kväll med vänner. Eftersom jag möblerat om i de numera tomma ungdomsrummen och gjort sovrum till arbetsrum var vi helt plötsligt en säng kort. Känns i alla fall bra att ha två av ungdomarna hemma - även om bara för en stund. Och även om den vita skinnsoffan kanske inte är den skönaste sovplatsen.

 

Dagen i dag kommer troligen innebära mer umgånge men också uppbrott och lite söndagsångest.

En helg går alldeles för fort och jag längtar okristligt mycket efter sommar och ledighet.

Jag vet att den dröjer men vi går åtminstone pårätt håll.

Två stora examinationsuppgifter kvar och en hel del arbete med annat! Hoppas jag orkar hålla i.

Vissa dagar känns det tveksamt. 

 

Nu ska jag i alla fall njuta av denna dagen, och suga ut det sista av helgen.

En väckarklocka i ett av rummen indikerar på att sömnrufsiga ansikten kommer inramlandes i vardagsrummet om en liten stund. Dags att sätta på kaffekokaren.

 

Det blir ytterligare en fin dag. Det är jag säker på.