När man säger hej då, för denna gången.
Då sa vi hej då till mor och far, mormor och morfar och barndomshemmets trygga bo och begav oss hemåt, efter en och en halv veckas vistelse här. Det känns en lite vemodigt då jag vet att det kommer dröja länge innan vi ses igen. Tänker oftare och intensivare på att ta vara på de tillfällena som ges mig med familjen, speciellt då vi nu bor längre i från och det inte bara är att komma och gå i de intervall som gjorts tidigare. Kvalitet har bytts mot kvanitet. Utan tvekan är det så.
Det har varit en fin vistelse. Lugnt. Varmt. Ombonat.
Här längs denna vägen sprang jag som barn på snabba ben mot tvillingarna i granngården som jag lekte med, gick i skola tillsammans med och pyntade Abba-posters med i flickrummen.
Vi är fortfarande bästisar efter alla dessa år och har hamnat i huvudstaden alla tre.
Märkligt hur det kan bli.
Skånes vajande fält....
Innan vi åkte hem var vi på Holy Smoke BBQ i Krapperup.
Kära nån, så gott. Vi åt tills vi storknade och lämnade restaurangen med mätta magar och två bunda boxar med mat med oss hem som vi inte orkat äta upp.
Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi.
Kusiner!
På hemvägen stannade vi till i Göteborg hos syster och svåger, där vi ytterligare ett dygn ägnade oss åt välmående och umgänge.
Mellansonen som numera huserar i systers Stora Husets nedre del var en stor anledning till att vi höll oss kvar på europaväg sex ett tag till. Mina ungar är numera utspridda mellan städerna i söder och jag vill ta vara på alla tillfällen som ges att ses, om än bara en stund.
Vi får se var han landar så småningom. Linköping? Jönköping? Göteborg? Stockholm?
När man är tjugotvå och livet ligger framför är valen många och inte sällan svåra.
Jag hoppas så klart på den sistnämnda huvudstaden.
Egenintresset ljuger sällan.
Och så har vi äntligen landat hemma igen.
Vädret skulle kunna önskas bättre men att gnälla känns förmätet.
Vi har det bra här på udden oavsett.
I morse var jag för första gången på Karolinska för att göra mammografi.
Det är alltid lite nervöst att hitta rätt i storstaden, men även spännande att uppleva nya miljöer i det som nu är min hemstad. Färden med buss gick bra, besöket likaså och det känns bra att ha det avklarat.
I detta nu försöker jag uppbåda mina krafter att ta i tu med ouppackade lådor i brun kartong som står nere i sjöhuset. Ett år senare finns fortfarande saker som inte hittat sin plats och denna vecka ska ägnas åt allmän uppröjning av pinaler.
Kroppen känns dock slö och ovillig till uppdraget.
Vi får se vem som vinner. Min slöa kroppen eller envisa knopp.
Heja mig.
Kram Cecce
