Den sista fikan.

 

Vi pratade om det de sista veckorna. Skojade om att det var på tiden jag kom och bjöd på en bakelse. En Budapest skulle det va och jag sa att jag aldrig hade bakat någon sådan. Det klarar du säkert sa han med med den där pliriga rösten som jag vant mig vid de senaste sju åren i korridorer och klassrum. Så klart jag gör svarade jag med en röst betydligt kaxigare än vad jag kände uppdraget krävde.

 

Två veckor senare var det för sent. Vi hann aldrig med den sista fikan.

Så idag bakade jag den. För alla de goda stunderna. Fina minnena. För samhörigheten i jobbet och för det vi åstadkom. För skratten. För samtalen och alla vimmel på Lilla Torg.

 

Det kändes som ett bra avslut att få lämna den idag, nersjunken bland alla rosor och blommor. Lite försent men ändå.

Jag vet att han åt den. Och log.

 

 

Kram Cecce