Kakor & Drömmar

Med fokus på livets goda

När året var 2009!

 
Så har fredagen slagit ut i minusgrader och snötäckt mark och jag är i full gång med att förbereda kvällens middag. Om en stund måste jag resa mig från den här stolen och ge mig iväg för att hämta hem H från centralstationen i Lund och äldsta dottern Emma från samma stad. Ska bli härligt att skåla in helgen tillsammans med de jag gillar mest.
 
Har sett på facebook och instagram att folk delar bilder på sig själva från 2009 och 2019. Det hönder mycket på tio år minsann. Själv fick jag gräva i gömmorna ett tag för att hitta någon bild från året 2009, då bildarkivet då inte är i det närmast fyllt så mycket bilder som nu. Hittade i alla fall bilden ovan, då jag står i mitt dåvarande kök en dag i februari redo för att sätta igång bakmaskinen. Semlor i faggorna I guess.
Även om bilden visar en mycket yngre kopia av mig själv ser jag en trött fyrabarnsmamma med bonusdotter och sambo, stort hus och ett fartfyllt leverne som ledde till att jag gick rakt in i den berömda väggen med en seperation till följd. Hårda tider men också lärorika. Idag kan jag se tillbaka och minnas både det goda och onda, och också alla de livslärdomar jag fått på köpet.
 
 
2009 var också det året då bloggen föddes och jag började berätta min historia här. Bloggen firar alltså tioårsjubileum i år. Inte dåligt om jag får säga det själv! De första inläggen skrev jag dock på en annan portal, men flyttade ganska snart över till blogg.se där jag nu matat mitt kreativa cyberspace med bilder och berättelser.
Stort.
 
Tio år alltså och jag måste avsluta detta inlägg, innan tiden blir för knapp för middagsmaten.
Men ändå. Några rader minne blev det hur som helst!
Önskar er en riktigt skön fredagskväll och fin inledning på helgen.
 
Hörs igen!
 
Kram Cecce
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När man har snälla rutiner.

 
 
 
Fler underbara bilder från helgen i skärgården, i brist på andra.  
Veckan har börjat med ett svajigt vinterväder här i söder. I går morse vaknade vi till snö och ishalka och flera olyckor på vägarna rapporterades i morgontrafiken. I dag är snön borta igen och utbytt mot en gråmulen sörja. Temperaturväxlingar och nederbördsvariationer likt vädret i april har inlett året.
 
Helg i all ära, men konstaterar som förr mången gång att jag trivs i vardagens rutiner. Det känns trygga på något vis. Rutiner och förutbestämda aktiviteter att vila i. Att luta sig mot när januariledan tränger sig på. 
Jag njuter av de små sakerna i vardagen och försöker va snäll mot mig själv. Det är okej. Det räcker.
Jag måste inte så mycket. 
 
Lite otippat har jag fastnat i en serie på tv4play som heter Unreal och ägnar varje ledig space utrymme och tid att plöja igenom avsnitt efter avsnitt. Inget jag är van vid men ett ganska trevligt nöje...haha, även om det säkert finns både bättre serier och vettigare sysselsättning. Men ändå. En trevlig underhållning.
 
Och så har jag tagit upp min cykling på träningscykeln i bostadsrättsföreningens träningsrum och försöker installera en halvtimmes vana att cykla en halvtimme varje dag efter jobb. Har hittills lyckats ganska bra och tänker att det är en bra investering i mig själv.
 
Rutiner och vanor. Bra som mindre bra och livet traskar på.
Det får man vara nöjd med.
 
Kram Cecce
 
 

När man inte behöver välja,

 
Så blev det ju januari 2019, som bekant och jag anlände Stockholms central för första gången detta året.
Det är alltid lite speciellt att ankomma Centralen under fredagsrusningens senare timmar. Skillnaden mot Lunds central är märkbar. Asfaltslukt med inslag av bränt stål liksom dallrar i luften. Folk har bråttom in i helgen och det är svårt att hitta en ledig plats på T-banetåget, vart hän du än ska ta dig. Men jag gillar det av någon konstig anledning. Det får mig att känna mig levande och i händelsernas centrum. Dessutom möts jag mitt i vimlet av en varm famn vilket får varje uns storstadsyra att falna, vilket inte gör det hela sämre.
 
Denna fredag, som så många andra helgen gick färden vidare med buss mot Vaxholm. Sista lilla biten blev vi hämtade av morbrors bil vilket kändes tacksamt i vintermörkret. Det är alltid lika svindlande att landa vid havet och mötas av tystnaden. Inga vassa ljud. Inget trafikbrus. Bara mjukt varande vid middagsbordet och brasan och moster och morbrors gästfria välkomnade mat och dryck. 
 
 
 
Livlig fredag blev till lugn lördag. Och solig! Plötsligt kändes inte våren sådär vansinnigt långt borta. 
Ljuset gick inte att ta miste på. Något var annorlunda! 
 
 
 
Vi samlade i hop pinnar och grenar som blåst ner i stormen och gjorde en våreld vid vattenbrynet och lät röklukten bita sig fast i skinnet.
 
 
 
 
I morse vaknade vi till ett tunt islager över vattenytan, precis så som morbror förutspått. Vem har sagt att inte januari kan vara vacker? Är så tacksam över att vi har möjlighet att tillbringa tiden här i skärgården, vinter som sommar och jag tänker ofta att vi har det så bra som har alla dessa boendemöjligheter i vår närhet. Att inte behöva välja mellan lägenheten i stan, huset och bryggan eller boendet vid västkusten i Skåne. Hur lyxigt är det inte?
Så småningom måste något gå bort, men just nu tänker jag njuta av alltihop. Möjligheter och tillgångar!
 
Så. En härlig helg alltså, efter första arbetsveckan efter jul, men vårkänsla i kroppen på kuppen.
Det som verkade helt avlägset för tio år sedan när barnen var små och utrymmet för egentid i olika rum och tid var synnerligen begränsat är nu ingen drömtillvaro längre. Jag påminner mig själv om friheten, njutbarheten i det som är och vad jag åstadkommit så här långt.
 
Med det sagt:
Vi fortsätter alltså även under 2019 att hålla rälsen mellan öst- och västkusten varm ett tag till och gynna SJ:s bistro med kaffebesök. Årets första pendlingstur mellan Lund och Stockholm har levererat det bästa och ingen är mer tacksam än jag.
 
Nässjö nästa.
 
Kram Cecce