När man levt och älskat varenda minut.
Igår kväll firade vi att en fantastisk kafesommar tagit slut....
...och mindes alla fina fikagäster och stunder.
Sen gick vi ner till hamnen och Badholmen för att äta middag. Tog inga bilder därifrån men min vän Anita knäppte den här bilden på mig nere vid hamnen i kvällssolen. Det blev en härlig och mysig kväll tillsammans med de bästa av vänner. Lite vemodigt att skiljas är det dock.
Och idag, efter städning och ihopplockande av alla köksattiraljer och pinaler hade vi kafetömning då jag och Charlotte bjöd in våra vänner till ett sista kakkalas! Man skulle kanske kunna tro att vi är mätta och trötta på alla kakor..ha ha, men nej, jag tycker fortfarande att det är det vackraste och godaste som finns.
Det blev en del bakverk över sedan finaldagen i går och i bild ser ni en del av det utbud som bjudits våra kafegäster i sommar . Schwarzwaldtårta, Festivalbakelser, Moccatårta, Mangomoussetårta, Blåbärscheesecake och en hel del annat.
Men trots en redan spirande saknad av mina fina vänner och kafelivet i sommar är det oerhört skönt att komma hem. Åh, vad jag saknat mina ungdomar här hemma. Det känns gott i mammahjärtat att få vara en del av middagssamlingen kring matbordet och ljudet av välbekanta barnaröster. Till och med den dignande tvättkorgen (som dottern så snällt skickade en bild på i eftermiddags) känns snäll på något vis.
Så. I natt sover jag gott - nöjd över min insats på Solkusten och över att ha fått serva med kakor och njutbara stunder ytterligare en sommar. Jo - jag har levt och älskat varenda minut.
Kram Cecce
