Kakor & Drömmar

Med fokus på livets goda

Tänk om livet alltid såg ut så här!

 
 Här, i denna lilla röda stuga bodde vi i helgen.
 
 
Vi njöt av hösten...
 
 
...och blåbären...
 
 
 
...och önskade vi hade haft burkar så vi kunde plockat mer...
 
 
 ...sen cyklade vi runt på smala vägar...
 
 
...och vilade oss vid vattnet...
 
 
...innan vi slog oss ner vid björnbärspaj och lakritsgrädde.
 
 
Tänk om livet alltid såg ut så här!
 
 
Som ni märker har jag lite svårt att lämna ön och helgen som gick!
Här snackar vi balsam för själen och jag funderar redan på när jag får tillfälle att åka tillbaka.
Snart hoppas jag.
 
Onsdagen är här hursomhelst och jag går och kliar mig i huvudet och har en känsla av att jag glömt något.
Ett föräldramöte? Klipptid? Tandläkarbesök?
Dags att lusläsa almanackan och får styr på känslorna, I guess.
Så får det bli!
 
 
 
Kram Cecce
 

När man återvänder.

 
 
 
 
 
 
 
Vi har förlorat oss helt i havsluft, skogspromenader, bärplockning, kantareller, fransk bondost och kycklingpaj och fikon och annan makalöst god mat, vidunderliga utsikter, tupplurer i solen, vingliga cykelfärder och mycket mer.
Och för mig en hel del minnen. Så som det blir när man återvänder till en plats man vistats på sommar efter sommar under många års tid och där seperationen kommer emellan och allt det vackra förblir små minnesbilder bakom kurvorna, strandkanten, hästhagarna och de röda stugorna i solgläntorna.
 
Vemodigt.
Livet förändras men ön finns kvar där utanför Karlskrona, redo att fyllas med nya minnen och upplevelser.
Så.
Vi, min vän Lisbeth och jag, har haft fantastiska dagar i en av höstens vackraste helger. Den där välkända doften av hav och skog och blandskogsmullen jord har fyllt våra lungor till bredden och gett oss nergi nog att klara ett kompani av mörka kylslagna vinterdagar ett bra tag framöver.
 
Åh, vilken helg.
Svårbeskriven.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Har så mycket bilder i kameran och ni som följt oss på instagram har sett en del.
Det är så vackert så man blir galen.
 
Nu är det hursom helst måndag och andra uppdrag väntar.
Jag får helt enkelt berätta mer om bryggorna och stugmyset lite senare.
Dags att ta tag i en ny vecka, medan havsluften fortfarande pyser ur lungorna. Tänk vad lite skärgård kan göra med en värkande kropp och trött huvudknopp. 
 
Tror jag ska leva öliv lite oftare.
 
Kram Cecce
 

Allt har en början. Allt har ett slut.


Det var oundvikligt en dag som denna, att inte kastas tillbaka.
Att minnas. Det bra. Det dåliga.
Även om såren läkt, tårar torkat, känslor svalnat, var det oundvikligt.



Hon stod framför det röda huset med vita knutar.
Hon såg blomsterlådorna, de halvmåneformade som inköpts
på ett byggvaruhus något år tidigare. Flaggan ovanför trappan som vinkade
glatt...som svansen på en hund som blir glad över mattes ankomst.

Det såg sorgligt ut. Ensamt. Utan det liv och rörelse som präglat
sommarvistelserna de senaste åren.
En snabb tur genom huset. Minnen fastklistrade i
några urvuxna leksaker kvarlämnade i hörnan, tavlorna med sommarblommor
och favoritkorgstolarna inköpta på blocket.

Allt har en början. Allt har ett slut.
Hon tog en gammal rosablommig servis från moster Nanna, några James Bondfilmer,
en flaska vin och en och annan plastburk och gick nerför stentrappan.
Ut på grusgången som förvånande nog klarat sig från det hippiegräs
som härjade fritt på det som en gång kallats gräsmatta.



Vid den vita grinden vände hon sig om en sista gång och lämnade
grillkvällarna, morgonkaffet på stentrappan, de våta badhanddukarna
på trappräcket, springande barfotabarn, skratten, gråten
bakom sig.
Fast besluten om att inte se bakåt.
Bara framåt.




Kram
C