Kakor & Drömmar

Med fokus på livets goda

Vinterpepp.

 
Januaridagarna tickar på.
 
Jag försöker vara snäll mot mig själv. Lagar färgrik mat. Äter d-vitamin, omega 3 och c-vitamin. Tjatar på ungdomarna om de samma.  Cykeln i träningsrummet går varm en halvtimme om dagen och jag är alltid stolt över mig själv när jag är klar.
 
Tidiga morgnar i kyligt vinterväder och kaffet smakar extra gott innanför kommunens väggar på sjukhusskolan. Kollegan och jag arbetar tätt och nära och uträttar viktigt arbete som förhoppningsvis gör skillnad. Jag är tacksam för att jag har ett arbete som känns menigsfullt och ett hushållsarbete som tar kvällarna i anspråk. För det betyder att jag har barn att ta hand om och ett hem att sköta. Alternativet hade varit trist vilket jag påminner mig om när det ansvaret känns övermäktigt och kroppen är trött.
 
Och även om dagarna ibland tycks innehållslösa är just dessa strömlinjeformade dagar de jag uppskattar mest. Ändå.
 
I morgon ska min förstfödda - Emma - hämta ut sin julklapp som hon fick av mig och vi har stämt möte på Gildakliniken i Malmö. Åh, jag ser fram emot det. Jag har bokat var sin ansiktisbehandling. Således ska vi ligga sida vid sida i säng 3 och 4 och få skön behandling under en timmes tid. Ett synnerligen bra sätt att pigga upp sig själv på, vilket kan behövas så här när våren fortfarande känns avlägsen och vintermörkret härjar.
 
Snälla, tacksamma tankar och omhändertaganade aktiviteter gör tillvaron något lättare så här långt in i januarimörkret. 
Vi gör vårt bästa.
Snart är vi där igen. I  ljuset och energin och våren som blommar.
 
Kram Cecce
 

När man har något minnesvärt att påminna sig om.

 
 
Bilder från i eftermiddags när H och jag tog en promenad ner mot havet och det är ganska märkbart att det hänt något med ljuset. Och stegen går lite lättare mot våren.
 
 
 
 
 
 
En fin liten januarihelg har passerat och jag har landat i tvsoffan insvept i en filt - förlamad att göra något vettigare än just detta , att invänta måndag.
Jag summerar en fredagskväll tillsammans med H och mina ungdomar med de sista avsnitten av Greys Anathomy och glass i stora lass. En lördagskväll på Musikhögskolan i en återträff med gamla kursare som alla hade det gemensamt att det var tjugofem år sedan vi skildes åt i examen på väg ut i yrkeslivet som nybakade musiklärare. Alla såg nästa lika unga ut..haha! Bara lite mer erfarenhet av livet men annars samma gäng. Härligt!
Känns ofattbart att det gått så många år, och minnena trängde sig fram i minnesbalken allteftersom kvällen fortskred. Ibland är det bra att påminna sig själv om hur mycket man varit med om, hur mycket man uträttat. Skapat. Presterat. Upplevt. Lätt att glömma när självkänslan sviker och allt känns tungt. Stoltheten värmde i bröstet när jag så här i efterhand påmindes om en utbildning som fört mig dit jag är idag, Kanske inte så många som vet att det är i musiken jag har mina kreativa rötter. Tyvärr är den musikaliska aktiviteten inte så påtaglig som förr, men synnerligen närvarande ändå, på något sätt.
 
En trevlig afton hur som helst!
 
Långfrukost och soldränkt promenad, samtal om sådant som är viktigt, en tur längs shoppingstråken på köpcentret i Lund och hederlig söndagsmiddag med kyckling, potatis, gräddsås och gele fick inrama söndagen och helgen innan H vinkades av på centralen för vidare färd mot Stockholm i kväll.
Tack för denna gången! Denna helgen! Vi ses snart igen.
 
Måndag nästa.
 
Kram Cecce
 
 
 

När året var 2009!

 
Så har fredagen slagit ut i minusgrader och snötäckt mark och jag är i full gång med att förbereda kvällens middag. Om en stund måste jag resa mig från den här stolen och ge mig iväg för att hämta hem H från centralstationen i Lund och äldsta dottern Emma från samma stad. Ska bli härligt att skåla in helgen tillsammans med de jag gillar mest.
 
Har sett på facebook och instagram att folk delar bilder på sig själva från 2009 och 2019. Det hönder mycket på tio år minsann. Själv fick jag gräva i gömmorna ett tag för att hitta någon bild från året 2009, då bildarkivet då inte är i det närmast fyllt så mycket bilder som nu. Hittade i alla fall bilden ovan, då jag står i mitt dåvarande kök en dag i februari redo för att sätta igång bakmaskinen. Semlor i faggorna I guess.
Även om bilden visar en mycket yngre kopia av mig själv ser jag en trött fyrabarnsmamma med bonusdotter och sambo, stort hus och ett fartfyllt leverne som ledde till att jag gick rakt in i den berömda väggen med en seperation till följd. Hårda tider men också lärorika. Idag kan jag se tillbaka och minnas både det goda och onda, och också alla de livslärdomar jag fått på köpet.
 
 
2009 var också det året då bloggen föddes och jag började berätta min historia här. Bloggen firar alltså tioårsjubileum i år. Inte dåligt om jag får säga det själv! De första inläggen skrev jag dock på en annan portal, men flyttade ganska snart över till blogg.se där jag nu matat mitt kreativa cyberspace med bilder och berättelser.
Stort.
 
Tio år alltså och jag måste avsluta detta inlägg, innan tiden blir för knapp för middagsmaten.
Men ändå. Några rader minne blev det hur som helst!
Önskar er en riktigt skön fredagskväll och fin inledning på helgen.
 
Hörs igen!
 
Kram Cecce