I ljudet av tystnad.

 

Att hösten är i antågande märktes på många sätt när Anita och jag promenerade de välkända stigarna kring Hästängsudd med utsikt över Resarö under lördagsförmiddagen. Inte bara i det faktum att naturen börjar ömsa skinn, löven börjar skifta färg, att luften klarnar och marken mjuknar. Även i skådespelet över vattnet - med ömsom seglande, ömsom farande motorbåtar vars skär över ytan får bryggor att vaja - var borta. Folk är i arbete. Rutiner av vardag och helg är satta sedan ett tag tillbaka.

Kvar är spåren av lekande barn i formen av en bortglömd vattenkanna och en förunderlig tystnad. En melankonisk, stilla och skön tystnad. En tystnad som liksom både hörs och känns på samma gång och som är synnerligen behaglig att vandra runt i.

 

 Vi har alltså haft det bra i tystnaden. Lagat mat när det passat, haft tur med vädret, gjort reakap i form av regnkappa och vinterjacka, gått loss i kakbuffe på hembygdsgården i Vaxholm, njutit hejdlöst av utsikten, tänt höstens första stearinljus och vävt vänskapsbanden tätt, insvept i filtar när regnet slog till över skärgården i gårkväll. Tack finaste vän!

 

 

Idag mötte jag upp min H i Solna för en snabbdate efter en kongress där han medverkat under tiden jag roat mig. En kär stund i solen bakom vinglas i stadsvimlet hann vi med innan det var dags att kramas hej då och entra Sj.s snabbtåg tillbaka till skåne igen. En bra avslutning på en bra helg.