När livet blir lite upp och ned.

 

Oj. Vilken eftermiddag det blev! Inte på ett positivt sätt utan mer på ett hysteriskt skräckblandat sätt.

Och jag vet inte ens om jag orkar dra hela historien så här vid ett trött klockan tjugotvå, då tonårssonen helt plötsligt fått för sig att städa sitt rum ( av alla tider på dygnet..), kvällsteet börjat kallna och ögonlocken känns obönhörligt tunga.

 

Det handlade om en borttappad, misstänkt stulen mobil. Min mobil. En kär och nödvändig ägodel som absolut inte får saknas just som man ska stiga på bussen hem och måste ringa hem Lillan från fritids och andra uppstyrande familjesamtal. Det handlar om rusningen tillbaka till arbetsplatsen, en kollegas räddande välvilja, spärr av mobil,  frustrerande tankar om försäkringsbolag och polisanmälan och en redan överbelastad plånbok. En dotter som satt kvar på fritids och tja ...ni förstår. Eftermiddagen och kvällen kändes räddad.

 

När jag sent om sider damp ner på köksstolen och öppnade väskan låg mobilen prydligt nedstoppad i ett av de hundra fack som min nyinköpta secondhandväska är beskaffad med och som vid inköpstillfället verkade vara en bra sak. 

Ska man skratta eller gråta? Jag vet banne mig inte.