När frågorna är många och svaren få.
En annorlunda helg. Onekligen.
Så många varför. Så få svar. De hänger mest tomt och ekande i meningslös skepnad.
Idag gick H och jag längs Drottninggatan i Stockholm. Samma väg som lastbilen kört fort och besiningslöst. Jag kunde riktigt känna hur fasan och förskräckelsen studsat mellan husfasaderna. Obegripligt. Overkligt.
Livet är skört - en erfarenhet som gjort sig gällande de senaste dygnen och som underströks i alla de blommor och ljus som i små högar lagts på de ställen någon skadats eller bragts om livet.
Trots allt folk som, liksom vi, vandrade längs det ödesdigra gångstråket rådde ett lugn hela vägen fram till Sergels Torg där tusentals samlats för att hedra offren. Men också för att manifistera ljus, hopp och kärlek.
När Nanos Hold On steg upp mot skyn och blandade sig med ljudet av en polishelikopter var det svårt att hålla tårarna borta.
Många ville ge blommor till poliserna vars insats varit fantastisk. Bevittnade många fina och innerliga scener mellan polis och allmänhet...
En syn vi inte är så vana vid att se på gatorna i Stockholm, men nu kändes det både tryggt och skrämmande på samma gång.
Både H och jag var tagna av stunden. Det gick inte riktigt att värja sig från den sorgsna men också innerliga och varma stämning som sammankittade oss alla som var där med olika nationaliteter, åldrar, upplevelser av det som hänt. Mina tankar går främst till alla drabbade - som mist någon kär.
Och nu sitter jag här på tåget på väg hem. Lite vemodig och trött av det som varit. Tåget är rejält försenat och vi lämnar nu Nässjö där vi varit strandsatta i minst två timmar på grund av en brand. Nåja...i detta nu orkar jag inte beklaga mig allt för mycket, även om tågresorna denna helg varit allt annat än önskvärt.
Det ska bli skönt att komma hem, när det än blir. Ser fram emot att påbörja påsklov och en förhoppningsvis kulörfylld vecka med god mat och härligt umgänge mellan göromål som trots allt måste hinnas med.
Kram Cecce
