Måndagshistoria.
Ljuvliga bilder från helgen, som trots allt bjöd på hyfsat väder mellan moln och skurar. I alla fall i Hittarp och fina Viken där vi, H och jag slog oss ner i varsin stol vid strandkanten och senare spatserade runt bland korsvirkeshus och stockrosor längs kända stråk. Ty här har jag mången minnen från barndom och förr. Alltid mysigt att komma tillbaks. Och vem vet? Kanske är det i dessa trakter vi kommer att slå oss till ro en vacker dag.
Tja....av allt det stortänkta blev det intet. Snarare har jag en tendens att fastna i tunnelseende, i gamla invanda stigar i hjärnbalken. Bah! Vare sig tillfredsställande eller utvecklande när tankarna snurrar utan att komma till dörren. Jag vet. Och ändå så svårt att ändra på.
Försöker ändå okeja mig själv och tänka att efter omständigheterna gör jag bra ifrån mig. Det där med att leva som självgående mamma med barn och ungdomar all over the place ter sig ibland som en hopplös historia. I allt från ekonomi till läxor står jag trots allt ensam när rösterna och viljorna i vardagen duggar långt högre och större än jag själv. Då finns det inte så mycket att sätta emot...haha.
Om jag bortser från vissa olösta ekvationer, har det ändå varit en bra måndag.
Det hostas, snörvlas och kraxas i leden. Rebecca är sjuk och har varit hemma från skolan. Stackare.
Någon har varit ledig. Andra har antagit måndagen med kavata steg ut i arbetsliv och skola. En spretig familj med olika gener och efternamn men tätt sammanslutna när det gäller.
En bra typisk måndag i mitt braiga typiska liv.
Kram Cecce
kram kramis