En liten helg. Ett litet liv.

 

Isen låg kvar. Tunn och skör en bit ut. Men mellan bryggorna flöt vattnet fritt och vittnade om en annalkande isspickning, så det gjorde inte så mycket. Faktum var att det var vackert. Lika vackert som det var tyst. Som att hela skärgården väntade på att få spricka ut och sätta bo i vind och våg och färg. Lika hisnande och mäktigt varenda gång vi går backen ner, genom trädgården, fram till det lilla blå huset vid vattenbrynet som allt oftare blivit vårt hem under Stockholmshelgerna. Och vi kände oss lyckligt lottade över min moster och morbrors gästfrihet och som fyllde oss med god mat i lördagskvällen medan solen gick ner över viken, elden sprakade i kaminen och morbror fyllde glasen med det vi önskade just då.

 

Under lördagen när det vårstädades i trädgården och det gamla trädet som stått utanför Globenhuset höggs i bitar satt jag ensam tillbakalutad i en stol med utsikt över bryggan och svanarna och försvann in i ett annat litet liv. En nyss inköpt pocketbok med innehåll dit jag begav mig, uppslukades och visste inget annat förrän någon väckte mig med ett: Maten är klar! 

Tillståndet av en lyx jag inte tillåtit mig de senaste tjugofem åren spred sig genom kroppen.

 

 

 

 

Och sedan fortsatte vi, dagen efter, att  tvätta tröttheten ur ansiktet med promenad i söndagssolen bland rådjur och ekorrar och en och annan svandans. Svanparet vi lärt känna under de senaste åren och som numera är ett lika självklart par i skärgårdsidyllen som H kommer att bada innan maj månad hunnit försvinna.