Ett stycke liv så olikt från mitt.

 

 

Jag ser rött och lite gult, en skimmer av guld. En strimma hopp. Ett stycke längtan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och i går mötte jag en kvinna. Stark och modig. En ny vän från Iran som berättade sin historia. En berättelse om kraft. Tro. Överlevnad.

Om att bli bortgift vid sjutton. Om att tvingas fly från sitt land. Fängelsevistelse och tortyr. Om att komma till Sverige med tre små barn och bli förflyttad runt i det avlånga land som kallas Sverige och som  såsmåningom kommer att bli kallat för hem. Ett stycke liv i rädsla och skräck men också i vänskap och kärlek.

 

Åh...så tacksam över att få förtroendet att få ta del av ett levnadsöde så olikt från mitt, men också över att få vara så förskonad från livets värsta fasor. En påminnelse om att ta vara på det lilla. I det stora.

 

 Idag skiner solen och jag ska segla fram i våren. Tro på att det finns hopp om mänskligheten.

 

Trots allt.