Tisdag, och jag tillåter mig längta tillbaks. Jag trivs bättre här. I morgonskrud framför dagen och vattnet i stilla sommarmorgon.

Ingen stress. Inga yviga rörelser och skrovliga viljor. Bara jag och kaffet och ett och annat ägg.

 

Nåväl. Omväxling förnöjer, sägs det och det är nog kontrasterna som ger tillvaron den där nerven som gör livet värt att leva.

 

 

Ett ord som dykt upp i tankesfären de senaste dagarna är: Lycka. Vad är det egentligen?

 

I alla fall kan jag konstatera att det är inte när jag varit smalast eller rikast eller vistats i de rätta sammanhangen som jag varit som lyckligast i livet. Snarare är det när jag slutat efterstäva allt det där jag tyckt mig sakna och istället fokuserat på det jag faktiskt har. Eller som igår när jag cyklade till jobb och passerade under motorvägsviadukten, hörde larmet av bilar och solen strilade genom fröiga maskrosbollar och högt gräs och fick tillvaron för ett ögonblick att stanna. Just där. Just då.  När naturen mötte livslarmet och solstrålarna kramade livets mjukhet och hårdhet på samma gång.

 

Kanske är det just nu. Mellan tonårsbarn och vuxenbarn. I livets mittfåra jag för första gången känner mig lycklig på riktigt. Jag ser det jag har och det jag blivit och det jag är. Och jag är nöjd. 

Lycklig rentutav.