När man har något minnesvärt att påminna sig om.
Bilder från i eftermiddags när H och jag tog en promenad ner mot havet och det är ganska märkbart att det hänt något med ljuset. Och stegen går lite lättare mot våren.
Jag summerar en fredagskväll tillsammans med H och mina ungdomar med de sista avsnitten av Greys Anathomy och glass i stora lass. En lördagskväll på Musikhögskolan i en återträff med gamla kursare som alla hade det gemensamt att det var tjugofem år sedan vi skildes åt i examen på väg ut i yrkeslivet som nybakade musiklärare. Alla såg nästa lika unga ut..haha! Bara lite mer erfarenhet av livet men annars samma gäng. Härligt!
Känns ofattbart att det gått så många år, och minnena trängde sig fram i minnesbalken allteftersom kvällen fortskred. Ibland är det bra att påminna sig själv om hur mycket man varit med om, hur mycket man uträttat. Skapat. Presterat. Upplevt. Lätt att glömma när självkänslan sviker och allt känns tungt. Stoltheten värmde i bröstet när jag så här i efterhand påmindes om en utbildning som fört mig dit jag är idag, Kanske inte så många som vet att det är i musiken jag har mina kreativa rötter. Tyvärr är den musikaliska aktiviteten inte så påtaglig som förr, men synnerligen närvarande ändå, på något sätt.
En trevlig afton hur som helst!
Långfrukost och soldränkt promenad, samtal om sådant som är viktigt, en tur längs shoppingstråken på köpcentret i Lund och hederlig söndagsmiddag med kyckling, potatis, gräddsås och gele fick inrama söndagen och helgen innan H vinkades av på centralen för vidare färd mot Stockholm i kväll.
Tack för denna gången! Denna helgen! Vi ses snart igen.
Måndag nästa.
Kram Cecce
Jessica
Låter urhärligt att träffa gamla kursare, minnas är inte det sämsta. Låter inte som det var nåt större fel på övriga helgen heller, haha. Önskar dej en ny fin vecka!
Svar:
cecce
