Kakor & Drömmar

Med fokus på livets goda

När man inte behöver välja,

 
Så blev det ju januari 2019, som bekant och jag anlände Stockholms central för första gången detta året.
Det är alltid lite speciellt att ankomma Centralen under fredagsrusningens senare timmar. Skillnaden mot Lunds central är märkbar. Asfaltslukt med inslag av bränt stål liksom dallrar i luften. Folk har bråttom in i helgen och det är svårt att hitta en ledig plats på T-banetåget, vart hän du än ska ta dig. Men jag gillar det av någon konstig anledning. Det får mig att känna mig levande och i händelsernas centrum. Dessutom möts jag mitt i vimlet av en varm famn vilket får varje uns storstadsyra att falna, vilket inte gör det hela sämre.
 
Denna fredag, som så många andra helgen gick färden vidare med buss mot Vaxholm. Sista lilla biten blev vi hämtade av morbrors bil vilket kändes tacksamt i vintermörkret. Det är alltid lika svindlande att landa vid havet och mötas av tystnaden. Inga vassa ljud. Inget trafikbrus. Bara mjukt varande vid middagsbordet och brasan och moster och morbrors gästfria välkomnade mat och dryck. 
 
 
 
Livlig fredag blev till lugn lördag. Och solig! Plötsligt kändes inte våren sådär vansinnigt långt borta. 
Ljuset gick inte att ta miste på. Något var annorlunda! 
 
 
 
Vi samlade i hop pinnar och grenar som blåst ner i stormen och gjorde en våreld vid vattenbrynet och lät röklukten bita sig fast i skinnet.
 
 
 
 
I morse vaknade vi till ett tunt islager över vattenytan, precis så som morbror förutspått. Vem har sagt att inte januari kan vara vacker? Är så tacksam över att vi har möjlighet att tillbringa tiden här i skärgården, vinter som sommar och jag tänker ofta att vi har det så bra som har alla dessa boendemöjligheter i vår närhet. Att inte behöva välja mellan lägenheten i stan, huset och bryggan eller boendet vid västkusten i Skåne. Hur lyxigt är det inte?
Så småningom måste något gå bort, men just nu tänker jag njuta av alltihop. Möjligheter och tillgångar!
 
Så. En härlig helg alltså, efter första arbetsveckan efter jul, men vårkänsla i kroppen på kuppen.
Det som verkade helt avlägset för tio år sedan när barnen var små och utrymmet för egentid i olika rum och tid var synnerligen begränsat är nu ingen drömtillvaro längre. Jag påminner mig själv om friheten, njutbarheten i det som är och vad jag åstadkommit så här långt.
 
Med det sagt:
Vi fortsätter alltså även under 2019 att hålla rälsen mellan öst- och västkusten varm ett tag till och gynna SJ:s bistro med kaffebesök. Årets första pendlingstur mellan Lund och Stockholm har levererat det bästa och ingen är mer tacksam än jag.
 
Nässjö nästa.
 
Kram Cecce